Minnen från en svunnen tid

Jag är tillbaka i Örebro!

Flyttade hit den 1:a juli och allting har känts riktigt bra sedan dess. Det finns tusen saker att säga, som vanligt, men jag känner nu att det är dags att fimpa den här bloggen och gå vidare. Nu blir alla små spioner ledsna och bittra och undrar var jag nu tänker författa mina sofistikerade tankar. Ja, den som lever får se.

P&K
/M

Jag gillar mitt förra inlägg, det satt där det skulle. Nu försöker jag igen...

Mitt år i hufvudstaden lider mot sitt slut. Och vilket år, sedan! Många frågor jag tidigare ställt mig själv har nu kunnat besvaras; jag har insett och lärt mig så pass mycket att oavsett vad detta "egentligen" lett till spelar det ingen roll - min personliga utveckling och individuella framåtskrivande har vart skäl nog. Egentligen har det vart mer än ett skäl, en anledning, det har varit ett ofrånkomligt måste och ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna komma vidare i livet.


Så återvänder jag.
Så mycket säkrare, så mycket mer fokuserad, så mycket mer insiktsfull. Och hade jag inte tagit det här steget, hade jag inte vågat "hoppa", hade jag förmodligen bara grävt min grav än djupare.

Skolan och utbildningen hamnar i skymundan, även om det har varit mycket lärorikt. Under min tid i Stockholm har jag fått bekämpa horder av ondskefulla Kulturama-monster som kommit i min väg och trots stöd från Jon och framför allt från Melanie har det stundtals vart riktigt, riktigt, jobbigt. Även min psykolog Lena har haft sitt finger med i spelet och fått mig att tänka några extra gånger.

Jag känner mig lite som en ny människa, och jag antar att det också är vad som skett; jag har utvecklats, gått vidare, lämnat gamla trångsynta och naiva tankegångar bakom mig. Och det är denna människa som nu kommer att flytta tillbaka till den stad som betytt som mycket och som alltid kommer att betyda så mycket; Örebro. Som det ser ut nu kommer flytten äga rum den 1:a juli.

Vi ses snart.

Och föresten; publicerar lite bilder på gastronomisk mat vi lagat på sistone:




På lördagen stod tacos på menyn (se bild 1).
Igår var det dags för marinerad entrecote med rostad färskpotatis med rödvinssås och grönsaker (se bild 2).
Idag blev det stekt marinerad laxfilé med kokad nypotatis, serverat med grönsaker och hollandaisesås (se bild 3).

Det är över.
Och det är över, på samma sätt som det är början och starten på alltihop. Inte ens den längsta monolog eller välformulerade blogg kan göra mina känslor inför den situation jag nu ställs inför, rättvis. Efter ett år på Kulturama kan jag försäkra samtliga läsare om att jag utvecklats oerhört mycket - sångmässigt, men kanske mest på det personliga planet. Jag har verkligen fått perspektiv på saker. Och det verkar som om det var det detta som behövdes, för att jag skulle göra ett radikalt språng på min väg mot sinnesfrid eller åminstone någon form av trygghet.

Känslan är förlösande.
För till skillnad från andra så kallade kamrater från skolan så är slutet på läsåret för mig lika med en utpustning och en känsla av att "jag gjorde det!". Och det gjorde jag sannerligen. Jag klarade det och jag är jävligt stolt över mig själv för det.


Alla de fiender som en gång stod i min väg; alla de som förödmjukat och förlöjligat mig, kan inte längre göra mig något. De överklassprinsessor och wannabe-vuxna som kontaminerat och förpestat min tillvaro under detta år på Kulturama ter sig nu än mer små och meningslösa än när jag för första gången beskådade dem.

Och samtidigt som jag inser att allting är slut; samtidigt som jag pustar ut och ser allting klarna så reser sig en vrede inom mig, en vrede och ett innerligt hat som inte uppenbarat sig på mycket, mycket länge. Och så sant som denna blogg är publicerad, kungör jag min garanti för att dessa s.k. "människor" inte ska få gå genom livet obefläckade.

Jag hatar er.

Tack för det här året.

Färgade håret för någon vecka sen. För er som inte sett (här glassandes i Tessinparken):




halvgud
- Fri, igen

Ja, man kan knappt tro det men den 23:e maj 2007 lanserade jag denna blogg med dunder och brak och med en entusiasm och tillförsikt som senare skulle slå mig med en rak höger.
Från min lägenhet på väster i Örebro skriver jag: "Det [bloggen] kommer främst handla om min vistelse på Kulturama och min framtida karriär som popartist samt mitt liv i Storstan i övrigt. I augusti flyttar jag till Stockholm och den 27/8 har jag min första dag i skolan. Förhoppningarna är stora och jag kunde inte vara mer motiverad till att påbörja ett nytt kapitel, äntligen!"

Ja, idag kan man ju inte mer än att småle åt mitt positiva sinnelag och hoppfulla sinnesstämning. Jag hade sådana förväntningar! Och visst förändrades saker och ting över en natt, men till det bättre vet i fan. Däremot har jag lärt mig oerhört mycket av den här resan som jag tidigare nämnt, och just det har gjort detta så värt för framtiden. Jag har insett att världen kan vara bra mycket mer smutsig än vad jag hittils upplevt.

Desto bättre har jag lämnat Kulturama nu, och jag kommer inte tillbaka. Någonsin.

Och med en viss dålig smak i munnen efter kretiner och förrädare, fortsätter min jakt på lycka. Vad som händer härnäst, vet ingen...

"Nu jävlar", tänkte jag. Nu jävlar ska jag skriva ett blogghelvete! Och sannerligen;

Det är 21:a idag, andra dagen av konserten som visats igår och idag. Den håller förmodligen på i skrivande stund, men jag är inte där. Insjuknade i någon slags ondskefull sjukdom i fredags och har inte blivit tillräckligt frisk för att kunna delta. Dessutom har jag lyckats stuka foten.

Bittert, men det känns faktiskt inte så farligt. Jag ser det lite som ett konstverk av Gud; jag var sjuk allra första veckan och jag är sjuk allra sista veckan. Faktum är att jag är helt övertygad om att det finns en mening med allt som sker och jag tror att det finns något slags högre väsen som för mig framåt i livet och bestämmer vad som ska ske, när det ska ske och hur det ska ske. Hela tiden.

Men nog om det.
Skiten är över, en gång för alla. Tyvärr blev helhetsbilden av tiden på Kulturama tämligen negativ och detta har berott till stor del på fel personer på fel plats vid fel tidpunkt. Tragiskt även detta kan tyckas, men det finns något positivt i allt och det här har verkligen lärt mig en hel del om mig själv och om livets sanna hänsynslöshet. Jag har fått nya perspektiv på saker och ting, blivit något mindre inskränkt i mitt tänkande och satt fokus på lite annat än bara en sak. Med andra ord har jag blivit något mer skärpt i mitt sinne som narcissist.

Det är över.
Alla kränkningar och smädelser kan inte längre göra mig något. Jag är fri, och det gäller att se med tillförsikt och positivitet på alltet och framtiden, så att själen får frid och Gud manövrerar mig in på den rätta vägen, igen...

Lite svårt att greppa.
Men nu är hela skiten på väg att faktiskt ta slut. Känslorna inför alltet är så pass blandade att jag inte kan skilja på dem.
Den 20:e och 21:a kommer slutkonserten att hållas och därefter är det all over. Det känns helt sjukt.

Det vore en underdrift att säga att jag lärt mig något av det här. Jag har insett en hel del om mig själv och om livets brutalitet. Det finns så mycket attt säga om allt det här, men jag antar att det förhåller sig precis som en vän sa till mig; det gäller nu att bara förtränga känslorna och bli en Svensson.


Jag antar att det är så. Och på något sjukt sätt ser jag fram emot det.

 Allting kommer - allting går. Idag är en mindre bra dag. Alltmer trött har jag på sistone blivit på staden jag bor i, och alltmer saknar jag Örebro. Kommer förmodligen få svar från Kulturama denna vecka om jag kommer in på Yrkeslinjen eller inte, men även om jag blir antagen känns det i dagsläget som att jag tackar nej. Det är mycket med allt detta som jag helt enkelt inte pallar med.

På sistone har flertalet viktiga länkar i mitt liv åter hört av sig och jag har fått nöjet att åtnjuta deras sällskap, återigen. Detta i kombination med mina känslor för Stockholm och Kulturama, gör att en viss avsaknad av Örebro gör sig påmind...

Autumn comes, I've seen it before
Another town is not that fun anymore
I've been searching for those perfect answers
I need you more right now than ever

De har bytt låssystem här i mitt hus, vilket innebär att alla som bor här har tvingats gå upp i ottan för att hämta en jävla elektronisk låsbricka på bovärdskontoret för att kunna boka tvättid, komma in genom porten osv. Det har vart ett helvete. Dels för att bovärdskontoret har öppet fem dagar i veckan och fyra utav dessa dagar är det bara öppet under en timme, detta är mellan 8 och 9. Idag var absolut sista dagen att hämta ut skiten och självklart var jag där för att kvittera ut fanskapet.

Den förbannade tekniken håller på att ta över hela världen. Rätt vad det är blir det som i Terminator och människorna börjar kriga mot maskinerna de byggt och som fått eget liv...

Blogg, blogg, blogg. Tänker inte be om ursäkt för att ni inte fått åtnjuta ett inlägg på 16 dagar. Det är rätt åt er! Tycker personligen bloggen har förlorat sitt egentliga syfte om man ska ägna all vakna tid till den. Det är ju ett helvete! Var i Örebro i helgen och det var galet grymt som alltid på sistone. Är duktigt sliten just nu och vill bara sova ut och vakna pigg och inte bakfull.

Psykolog imorgon 14.00...

Igår var tanken att Herman skulle joina mig här i Solna på en trevlig trubadurkväll med öl och musik, men då Herman måste passa hundarna där hemma bestämde vi att jag istället skulle haka på honom till dundermetropolen Brottby norr om Stockholm. Jag visste att det låg lite avsides men att det endast fanns en ICA-butik och ett bibliotek och att man i övrigt var totalt avskärmad från världen utanför, hade jag väl inte riktigt räknat med.


Brottby, Sveriges mittpunkt.

Det blev en riktig brakafton med kött, pommes och bearnaisesås till middag följt av många intressanta diskussioner och dessutom spelades rikligt med gitarr och många fria sånger revs av i vår ytterst samspelta framställning. Efter ett par öl började Herman slafsa fram de riktigt tunga grejerna och bjöd på skotsk Whiskey direkt från faderns barvagn. Jag blev rätt full, men lyckades åtminstone ragla hem framåt nattkvisten.


Kött och pommes, slår aldrig fel. Liksom öl av märket KUNG och skotsk whiskey!

Ja, fyfan. Det får vi göra om.

Av 14 pers gav sig 2 till känna. Det får väl betecknas som bra.

Det är ett jävla läsande på bloggen just nu.

Härmed anbefalles att samtliga läsare ger sig till känna i kommentarsfältet!

Puss och kram.

Jag ska bli bra, jag lovar.
 Nu har förändringens vind svept över oss, och nu ska det en gång för alla bli bra.

Några bilder säger mer än en blogg.

Ikväll var Nille över en sväng på en bit mat samt musicerande i goda vänners lag. Mycket trevligt var det och diverse diskussioner fördes kring en eventuell utgång idag.


En dag ska jag bli lika grym som Nille.

Efter att han åkt begav jag mig mot Fridhemsplan där Jon och hans övriga fagersta-polare satt och krökade. Efter att jag sänkt min öl och fört diverse konversationer med den ene och den andre bestämde jag mig för att dra mig hemåt. Ett mål på McDonald's där man käkat så många gånger, denna gång dock helt allena. He-ha.


Drag var det - mycket bra musik, typ OLA!!

Igår var en seg bakisdag men efter att jag snabbt gjort mig iordning kunde jag bege mig iväg mot Lappis för en vårpromenad samt inmundigande av en tvårättersmiddag med min ständige vapendragare tillika filosofiske meningsfrände Jon.

Vi begav oss ner mot stranden nära Lappis och kunde där njuta av den välskapta utsikten mot de luxuösa miljonvillor på Djursholm som låg på andra sidan vattnet. Solen sken och det trevliga sällskapet gjorde att den ångest man tidigare känt med anledning av bakfylla och livets hänsynslöshet i övrigt, var som bortblåst. Vi tog en promenad längs sjön till någon form av båt-stad innan vi begav oss hem igen för att sätta igång med maten.


Vädret, som synes riktigt vackert, liksom Jon själv. Sista bilden påminner om filmen Waterworld.

Maten, ja! Överdådiga rumpstekar av finaste kvalitet åtnjöts tillsammans med krispig och välgjord klyftpotatis samt bearnaisesås. Efter detta spisades det glass med chokladsås som Jon ordnade och bjöd på. Efter denna pärs av extravagant mat, gott sällskap och vackert väder bestämde vi oss för att avnjuta ett avsnitt av High Chaparall, så som brukligt när vi ses. Denna gång blev det det andra avsnittet med Gary Busey från säsong 3. Fascinerande man det där och en perfekt avrundning på en soft dag.

Idag är tanken att jag ska fika med Malou nu någon gång på eftermiddan och därefter är schemat tomt. Öl kommer dock att anskaffas, var så säkra!

Trevlig helg.

I går bar det av till Gröne Jägarn då jag blivit uttagen till månadsfinalen i karaoken. Under lunchen hade jag gått till Solna centrum för att klippa mig och det blev också så - av alla fräscha brudar som där klippte folk lyckades jag få den stora "äran" att få bli klippt av enda risiga turken som där huserade. Jag blev högst missnöjd med hur han våldförde sig på mitt hår, och betart skulle han ha för det -- 210 hutlösa kronor.

Nåväl, först var jag och Jon på studentpub på socialhögskolan vid Sveplan och tog ett par öl med hans klass. Oerhört billig om ändock tämligen ljummen öl åtnjöts och när klockan började närma sig åtta begav vi oss till bussen som skulle föra oss mot Medis.

Väl på Gröne Jägarn slöt snart mina klasskompisar Herman och Johanna upp och stämningen var på topp även om Jon efter sitt karaokeframträdande fick en avslagenhets-chock av sällan skådat slag och gick helt sonika hem efter mitt framträdande.


Här ses först studentpuben där vi sitter med Jons klass inkl Zora som oväntat dök upp. Herman var som vanligt i toppform och Jons sång var bedårande vacker!

Mitt framträdande var ju för övrigt en orgasm för både ögon och öron och efter min totala publiksuccé med att riva av Lenny Kravitz' Are you gonna go my way? var applåderna och hysterin total. Lika stor var chocken och ilskan riktad mot juryn när det visade sig att jag inte gick vidare till årsfinalen.


Gästerna på Gröne Jägarn var i extas under mitt extravaganta framträdande och efter det var Jon till synes ytterst fadd till sinnet.

Även Johanna kände dock att det var dags att bege sig hemåt när klockan började klämta, men efter detta satt jag och Herman kvar och tog några öl till innan det var dags att bege sig hem.

Snart är det helg igen, och vi får hoppas på storslagna äventyr och sjusjungande tilldragelser. Den som lever får se.

Man kan utan att överdriva hävda att detta har vart en helg utan motsvarighet. Och upprinnelsen till denna dunderhelg är inte desto mindre upphetsande att förtälja; ty Hedman anslöt redan på fredagskvällen helt oväntat i och med en taxikörning från Örebro till Stockholm. Vi hällde i oss öl, och efter det slaggade han hos mig varefter vi tillsammans, helt impulsivt, tillsammans begav oss mot Örebro i hans taxikurir-bil. Det kändes gött, och efter att jag snackat med morsan i telefon kunde jag lugnt slå rot på Köpmangatan där morsan och farsan försåg mig med mat, logi och ekonomiska bidrag.


Hedman hade parkerat sin tjänstebil på söder, farligt nära gatan som är uppkallad efter ingen annan än mig själv.

Inför kvällen fanns stora planer på att tacka ja till inbjudan till Robbans inflyttningsfest på öster. Naturligtvis dök jag upp, och tur var väl det för där hade flertalet gamla klasskamrater och polare redan slutit upp och satt för att inmundiga alkoholhaltiga drycker under ytterst gemytliga omständigheter. Legender såsom Grampa, Juliet, Dogge, Dolle, Jocke, Benke, Mange, Niklas med flera var närvarande och jag var inte sen att föra långrandiga konversationer med samtliga. Stämningen på festen var utan tvekan fullständigt fenomenal och det är sällan man känt sig så välkommen som i detta gamla fantastiska gäng.


Atmosfären var överväldigande positiv och jag kände mig som utvald av Gud som fick vara med på en sån lyckad tillställning.


Vattenpipa röktes och oräkneliga kära återseenden upplevdes under denna fantastiska afton!


Gemenskapen och stämningen var på topp ända in på småtimmarna.

När kvällen började röra sig framåt midnatt kände jag dock att det var dags att röra sig vidare. Jag begav mig i riktning mot staden igen, med navigatorn inställd på MM-baren. På vägen dit, på Stortorget utanför Mitt Andra Hem, möter jag ingen mindre än dunderlegenden tillika forna sambon och vapendragaren Jimmy! En mindre chock infinner sig naturligtvis, även om den förmodligen tedde sig kraftigare för honom än för mig (vad fan -- han hade ju inte ens en aning om att jag var i stan!). Det var ett kärt återseende, inget annat kan förtäljas efter alla dessa månader och allt detta liv som flugit förbi; alla dessa öl vi delat och livserfarenheter vi kamratligt gemensamt utnyttjat. Vi skiljdes som goda vänner igen, och vi tog varandras nummer.


Rök är roligt att ta på kort på, och de många bilderna på Jimmy och min återförening är för evigt fastetsade på min hornhinna.

Jag begav mig vidare, och hamnade på MM-baren, och det var fan inte igår. Väl där började jag bli tämligen packad och efter att jag lyckats tappa en öl i golvet, vunnit 50 spänn på jack vegas och blivit uppraggad av någon risig brud bestämde jag mig för att det fan var dags att dra vidare. Det var fascinerande hur många som faktiskt kände igen mig och ropade mitt namn trots att det var över ett halvår sedan jag var där sist.


Bilderna visar en random bild från MM-baren den kvällen, min färd mot BK och hur jag överöstes av nostalgi när jag såg den gamla 14-bussen, som jag åkt så många gånger. Även menyn på BK blev uppenbarligen förevigad.

Jag drog till BK, och satte mig bredvid de två brudar som stod närmast mig i kön. De var ena riktiga bittra gammeltanter som fått för lite kuk; den ena babblade om att hon är musikrecensent på Meny och jag frågade om hon kände Fredrik Polback. Det gjorde hon, och jag tänker än idag att hon måste undrat hur FAN jag vet vem det är. Men den som aldrig frågar, får aldrig veta. Och den som aldrig vågar, får aldrig leva (vilket iofs är en annan sak).

Jag gick hur som helst därifrån och vandrade hem för att sova. Vaknade morgonen därpå tämligen bakis men ändock utvilad och kände att denna söndag hade något extra att bjuda på. Mor bjöd på lax och ris till middag vilket var obeskrivligt välsmakande och efter det mötte jag upp gamla jobbarkompisen Nabbe vid Klaras och vi styrde kosan mot MM-baren. Det var helt folktomt där -- ölen var dock lika billig som alltid och vi lät det gula guldet väl smaka innan Hedman så småningom dök upp och kunde bistå oss med sitt glamörsa sällskap samt vissa ekonomiska bidrag innan lönen (och csn-lånet) trädde in på kontot kl 00. Tids nog strömmade det dock in lite mer folk men vi alla insåg att om vi verkligen ville partaja var det Björnstugan som gällde.


MM... innan allt började (och innan batteriet på kameran tog slut).

Och sannerligen, där var det folk. Som alltid, på en söndag. Blev bjuden på lite öl och min berusningsgrad började nå oanade höjder. Det hela slutade med att jag tappade bort ALLA jag från början var där med, och jag stod på dansgolvet och åtnjöt helt oacceptabla och barnförbjudna aktiviteter med någon slinka som Nabbe jobbat ihop med. Vid det här laget hade dock dessvärre mitt batteri på mobilen tagit slut och jag kunde inte längre föreviga dessa magiska stunder.

Efter sisådär 12-13 öl började jag bege mig hemåt, i min ensamhet. Ringde nabbe på vägen hem och pratade en massa strunt. Vi bestämde oss för att käka på Shanghai dagen efter (d v s idag), och fyfan vad gott det var. Buffé med tandoori kyckling, ris, currysås, ännu mer kyckling och obegränsad tillgång till läsk! Fy fan vad gott det var. Jag var dock så oerhört bakis och dessutom inte särskilt hungrig eftersom jag nyligen gått upp, så jag kunde inte njuta av det till fullo. Men det gjorde inget. Det var värt det i alla fall.

Har under helgen tack vare mamma anskaffat mig en del nya kläder vilket känns jävligt bra. Har även insett att jag inte kan pissa på Örebro hela mitt liv, istället har jag förlikats med tanken att det är hemstaden i mitt hjärta och jag älskar alla de människor som berikat mitt liv under den tid jag permanent vistades i staden. Jag har haft så sjukt kul.

Robban, Hedman, Nabbe, Nille - tack som fan!

Och ja, jag orkar inte rabbla upp alla de fantastiska människor som gjort min tillvaro i Örebro till ett minne att bära på en lång tid framöver. Det var iaf sjukt skönt, och ni kan räkna med att se mer av mig i framtiden.

Ikväll har jag för övrigt, efter att ha tagit tåget hem, suttit med Jon och fört diverse djupa diskussioner om ditten och datten, druckit Jack Daniels och spelat gitarr och sjungit (ja, jag har vart lite lullig när jag skrivit detta). Det var riktigt nice och jag kan inte nog understryka vikten av att ha en vän som Jon till sitt förfogande och vad det betyder för mig som person och min vistelse i Stockholm. Älskar dig!


Det ser värre ut än vad det var. JD + gura = kärlek.

Och angående kärleksförhållanden...
Ja, kanske var det vägen dit som var det roliga.

Hedman kom spontant ner till Stockholm igår och vi tog ett par bärs. Idag har jag insett att det bästa jag kan göra av situationen är att följa med honom tillbaka till Örebro. Gud så glad mamma ska bli (om hon nu är hemma, hon svarar inte i telefonen).

Det är onekligen så att vissa människor vore extremt roligt att träffa. Vem som helst som läser denna blogg och vill träffa mig kan nå mig på 073-9192383.