Minnen från en svunnen tid

Ja, man kan knappt tro det men den 23:e maj 2007 lanserade jag denna blogg med dunder och brak och med en entusiasm och tillförsikt som senare skulle slå mig med en rak höger.
Från min lägenhet på väster i Örebro skriver jag: "Det [bloggen] kommer främst handla om min vistelse på Kulturama och min framtida karriär som popartist samt mitt liv i Storstan i övrigt. I augusti flyttar jag till Stockholm och den 27/8 har jag min första dag i skolan. Förhoppningarna är stora och jag kunde inte vara mer motiverad till att påbörja ett nytt kapitel, äntligen!"

Ja, idag kan man ju inte mer än att småle åt mitt positiva sinnelag och hoppfulla sinnesstämning. Jag hade sådana förväntningar! Och visst förändrades saker och ting över en natt, men till det bättre vet i fan. Däremot har jag lärt mig oerhört mycket av den här resan som jag tidigare nämnt, och just det har gjort detta så värt för framtiden. Jag har insett att världen kan vara bra mycket mer smutsig än vad jag hittils upplevt.

Desto bättre har jag lämnat Kulturama nu, och jag kommer inte tillbaka. Någonsin.

Och med en viss dålig smak i munnen efter kretiner och förrädare, fortsätter min jakt på lycka. Vad som händer härnäst, vet ingen...

"Nu jävlar", tänkte jag. Nu jävlar ska jag skriva ett blogghelvete! Och sannerligen;

Det är 21:a idag, andra dagen av konserten som visats igår och idag. Den håller förmodligen på i skrivande stund, men jag är inte där. Insjuknade i någon slags ondskefull sjukdom i fredags och har inte blivit tillräckligt frisk för att kunna delta. Dessutom har jag lyckats stuka foten.

Bittert, men det känns faktiskt inte så farligt. Jag ser det lite som ett konstverk av Gud; jag var sjuk allra första veckan och jag är sjuk allra sista veckan. Faktum är att jag är helt övertygad om att det finns en mening med allt som sker och jag tror att det finns något slags högre väsen som för mig framåt i livet och bestämmer vad som ska ske, när det ska ske och hur det ska ske. Hela tiden.

Men nog om det.
Skiten är över, en gång för alla. Tyvärr blev helhetsbilden av tiden på Kulturama tämligen negativ och detta har berott till stor del på fel personer på fel plats vid fel tidpunkt. Tragiskt även detta kan tyckas, men det finns något positivt i allt och det här har verkligen lärt mig en hel del om mig själv och om livets sanna hänsynslöshet. Jag har fått nya perspektiv på saker och ting, blivit något mindre inskränkt i mitt tänkande och satt fokus på lite annat än bara en sak. Med andra ord har jag blivit något mer skärpt i mitt sinne som narcissist.

Det är över.
Alla kränkningar och smädelser kan inte längre göra mig något. Jag är fri, och det gäller att se med tillförsikt och positivitet på alltet och framtiden, så att själen får frid och Gud manövrerar mig in på den rätta vägen, igen...

Lite svårt att greppa.
Men nu är hela skiten på väg att faktiskt ta slut. Känslorna inför alltet är så pass blandade att jag inte kan skilja på dem.
Den 20:e och 21:a kommer slutkonserten att hållas och därefter är det all over. Det känns helt sjukt.

Det vore en underdrift att säga att jag lärt mig något av det här. Jag har insett en hel del om mig själv och om livets brutalitet. Det finns så mycket attt säga om allt det här, men jag antar att det förhåller sig precis som en vän sa till mig; det gäller nu att bara förtränga känslorna och bli en Svensson.


Jag antar att det är så. Och på något sjukt sätt ser jag fram emot det.