Minnen från en svunnen tid

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg och nu blir det äntligen av! Jag har på sistone insett charmen i att illustrera ens blogg med bilder. På så sätt blir texten mer levande och intressant att läsa. Och vad kunde jag bry mig mer om än att Ni människor som läser ska tycka det är intressant?

Jag har alltid haft ett oerhört behov av att få uttrycka mig i både text och musik och det är längtan efter den där underbara känslan efter att ha skapat någonting riktigt bra som driver mig. Jag tänker tillbaka till tiden då jag skapade mina första musik-moduler i början på 2000, inspirerad och upplärd av min dåvarande vän Johan. Det lät skit, men jag gav inte upp i första taget! Efter ett tag började det låta bättre och några år senare började jag göra lite sångpålägg. Det sög också pung i början, men blev bättre medan tiden gick. Jag har heller aldrig sett mig som någon sångare. Jag har mest vart låtskrivaren, kompositören, själva hjärnan bakom allt. Jag har dock alltid funnit någon slags tillfredsställelse i att sjunga även om det ofta låtit skit (minns att jag alltid vägrade sjunga i skolan när man gick i ettan). När jag sedermera började ta sånglektioner i Örebro kände jag att jag fan behöver öva upp mitt eget artistiska uttryck, sång osv. Och here I am, on the road again.

Jaja. Vem fan är intresserad av mitt bullshit anyway?

Var på Gröne i torsdags, ett av de mer lyckade besöken. Många underhållande karaokesångare och mycket trevligt folk. Ett oväntat och trevligt möte med Jon och hans anhang skedde efteråt nere i tunnelbanan.


En överförfriskad kärring framförde Staten och Kapitelet på bästa möjliga manér.


Jag och en göteborgare vi träffade på Gröne rockade fett när vi sjöng Let it Be.


Jon och hans vänner var på glatt humör. Slumpen gjorde det till ett oerhört trevligt påträffande.

Lördagen blev också oerhört lyckad. Den började på Pärlan med inmdundigande av Entrecote med pommes och bearniesås vilket sköljdes ner med öl, varefter vi styrde kosan hem mot Melanie igen där öl förtärdes och diskussioner avverkades. Därefter begav vi oss mot Tullkrogen där Nille spelade med sin polare Madde som för övrigt gått på Kulturama. Det lät som väntat oerhört bra och även jag fick passa på att entra scenen spontant - detta pga en brud som vi träffade på Gallos vid Medis tydligen jobbar på Tullkrogen. Tyvärr bleknade jag fullständigt i kontrast till deras dundershow.

Nille missade tyvärr senare sin pendel hem men erbjöds sovplats hos oss hemma hos Melanie vilket löste sig på bästa möjliga sätt. Jag har dock förträngt taxifärden hem.


Nille med kompani rockade fett.


Jag rockade tyvärr inte lika bra.

Dagen efter var det söndag och det blev Pärlan och öl då med som följdes upp med ett besök på Gröne.


Det var lite segt att komma igång på söndagen, men efter denna omgång var man i högform.

Och naturligtvis resulterar detta leverne, precis som förra månaden och månaden innan i en total ekonomisk krissituation. Man lär sig då aldrig.

Jag har denna vecka vart Kitchen-slave i köket och jag har lyckats med bedriften att lyfta ett finger för att göra köket till ett mer trivsamt utrymme. Jag har dock bärt ner några soppåsar. Emellertid tror jag att jag vart mer effektiv andra veckor då jag överhuvudtaget inte haft något ansvar. Detta har resulterat i att jag nu inte vågar mig ut i köket över huvud taget.

Och någonstans där finner jag mig själv, som vanligt. Observerande, analyserande. Bitter och tragisk. Vissa situationer är det bara jag som kan hamna i. Jag känner mig själv väldigt ofta väldigt trött på saker och ting. Framför allt på mig själv, kanske. För i samma sekund som jag tänker formulera någonting om vad jag är så förbannad och less på, så framträder ett självförakt som hindrar mig från att ens yttra mig. Jag hatar på vad sätt jag själv är som en jävla uppepande trasig radio som hakat upp sig. Jag förlikar mig så sällan med mina demoner. Jag önskar fler kände så, det hade kanske dämpat folks förbannade ointresanta struntprat om ditten och datten.

Jag känner att jag har en massa saker att uttrycka men som jag drar mig från att sätta på pränt för att jag inte vill att fel människor ska få ta del av det. Jag kan då konstatera att bloggen i mångt och mycket förlorat sitt syfte.

Har iaf motvilligt läst igenom Malins blogg på sistone. Förkrossande läsning samtidigt som den är patetisk och fylld med melodramiska känsloyttringar. Men hon hade mig verkligen ingenting gjort, och hon skulle aldrig göra heller. Hon var bara en positiv, glad men förtappad naiv själ som ville ha lite närhet precis som alla andra. Och jag var en lömsk och beräknande känslolös svart själ som var tvungen att skapa lite jävla balans i mitt miserabla olyckliga liv. Usch, hon tog verkligen illa vid sig. Hon blev förkrossad. Idag har hon dock kunnat gå vidare trots att vissa inlägg skrivna för dryga månaden sedan kungör att hon hatar mig. Och jag förstår henne. Hade jag vart henne hade jag hatat mig också. Skillnaden är att jag gav henne det bästa och lät henne ha det ett tag. Hon var naiv som trodde att någonting skulle kunna existera för evigt. Jag har aldrig fått ha det jag vill ha, jag har bara fått ha det i tanken men aldrig kunnat förvalta eller leva ut det.

För så är det, mina vänner. Allting kommer och går. Årstider såväl som människor. Och även om jag också gråtit över tider som vart och aldrig kommer igen så har jag lärt mig att inse och acceptera det: allting som är bra kommer att tas ifrån en.

Så ska allting falla.
Så ska varje möte också betyda ett avsked.

Suck...

And you know I see right through you
When the world gets in your way
What's the point in all this screamin'
You're not listening anyway

Efter förra veckans intensiva repande och instuderande samt fysisk och psykisk press var jag på fredagen trött när jag kom hem efter sista lektionen. Jag kände mig nöjd över mitt framträdande (mitt största hittils) på Blue Moon Bar och ville nu ha lite lön för mödan. Vi hade konsert på lördagen också, pga plötslig sjukdom från min sida stannade jag dock hemma.

I lördags var jag och Melanie hembjudna till Jon och Elinor på finmiddag. Rumpstek samt pommes serverat med beasås åtnjöts och sköljdes ner med avsevärda mängder öl. Trevligt umgänge resulterade i trevliga diskussioner samt kortspel och andra sociala lekar.


Jon visade god matlagningstalang såväl som diskningsbegåvning.


Elinor var på ett strålande humör under hela aftonen.


Jag och Jon i köket. Förmodligen sjunger vi.

Efter att maten inmundigats och disken diskats var det dags att bege oss ner på stan. Efter mycket dividerande kring var vi skulle bege oss kom vi tillslut överens om det föga angenäma (trots karaoken) plejset Kickis. Dock, pga överförfriskning från Elinors sida släpptes hon inte in. Vi bestämde oss då helt enkelt efter visst överläggande att gå skiljda vägar, så jag och Melanie smet in på Kickis och tog någon öl varefter Jon och Elinor styrde kosan mot Carmen, vilket för övrigt är ett ställe som jag själv är lite småsugen på. Vi begav oss hemåt relativt tidigt och lade oss.

Öl har därefter slunkit ner i söndags såväl som i går, företrädesvis på Gröne. Tämligen omfattande mängder intogs igår efter att jag haft besök av min mor vilket idag ledde till ett mindre angenämt välmående. Sjunger nu "Mmm mmm mmm mmm" med Crash Test Dummies på ensemblen vilket också är den låt jag kommer framföra nästa konsert (vilket för övrigt blir på en pub-kväll innan jul tror jag).

Imorgon är det Tal och Kör som gäller. Jag ska läsa en dikt av Hjalmar Gullberg på talet och därefter ska vi repa till konserten i kyrkan på lördag. Det känns onekligen segt att ha konserter på helgen, men jag var medveten om detta innan jag sökte in till Kulturama så det är inget jag lägger ned någon större energi att gnälla på.

Får passa på att skicka ut mina varmaste vördnadsbetygelser till Jon och Elinor för gott sällskap och trevligt initativ i lördags. Vill gärna föräras mer av ert anslående sällskap framöver!

På återseende,
Micke

Som Dimitri hade uttryckt det - Yeah! Vilken konsert. Enligt Melanie (och mig själv) var jag bäst och snyggast. Blue Moon Bar var som väntat ett riktigt luxuöst och extravagant hak med öl för över femtiolappen och inträde över hundralappen.
Vi anlände dit kring 17-taget för att släpa in alla grejer såsom stärkare, micstativ, instrument etc. Tankarna for tillbaka till min tid på gymnasiet då vi åkte runt bland skolor och spelade för en massa ungar. När jag nu under dryga tre månader utvecklat mitt artistiska uttryckssätt, slog det mig hur jävla oerfaren man var på den tiden.

Jag minns speciellt de gånger då jag som sångare (på den tiden gräslig sådan) och gitarrist presenterade låtarna på ett sjyst sätt och bemöttes på de mest lumpna sätt av den pubertala publiken. Idag hade jag bett dem dra åt helvete, men på den tiden visste jag inte bättre än att hålla masken och rocka på som om inget hade hänt.

Innan det var dags att lira kl 21 och efter det att jag var klar med min utstyrsel såsom kläder och hår, chillade jag med Herman och Richard i logen. Det var fett soft. Och jag tror det gick upp för mig som tydligast just då - när Dimitri kom och satte sig i soffan och sa "yeah!" som jag insåg att han är en utav de mest karismatiska människor jag någonsin stött på. Ty varje gång han öppnar munnen, så vet man att det han säger kommer att vara av värde. Ännu en gång slår det mig hur hans härliga berättelser om udda händelser han stött på under sin karriär och liv, hans sätt att säga saker på, hans röst, hans skratt, tar tag i mig - virvlar runt och fyller mig med glädje. Det är något harmoniskt och otvunget över hans personlighet som han kombinerar med sin oerhörda talang och musikalitet. Därtill förfogar han över en stark respekt för andra människor och det de gör. Han är utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft, frågan är om någon ens kan komma i närheten.


Till vänster om mig står tre obetydliga brudar som körar.

Så småningom började vi hur som helst lira och jag hade sista låten i första "setet" innan det var dags för paus. Jag minns hur jag stod bakom scenen och försökte fokusera men allt kändes kaotiskt -- det enda jag kunde tänka på var hur mycket vi traglat med låten. Hur vi strulat med formen, texten, intron och solon. Hur det aldrig satte sig riktigt. Sista repet vi hade lyckades jag styra upp sista biten så att alla förstod, men vi hade ännu inte satt låten från början till slut helt perfekt. Det enda jag tänkte på var att komma ihåg texten och att de andra skulle göra sitt jobb såsom jag instruerat dem till. Jag ville inte tvingas skämmas som sist.


Få saker ger mig en så stark adrenalinkick som att agera artist inför en grupp människor.

Det gick som tur var vägen och för första gången satte vi hela låten helt perfekt inkl slutet när jag viftar med armen och sjunger "cause you don't care". Det blev utan tvekan den mest energiska versionen av låten vi någonsin kört, och jag bokstavligen fick beröm öst över mig resten av kvällen. Det kändes gött när jag sjöng de sista tonerna i låten och hörde trummornas dån som ett signum på att låten var slut. Jag log och kände att jag hade gjort Gud nöjd.


Unchain my heart - set me free!

Älsklingen var där och tog lite kort, kort som genomsyrat detta blogginlägg. Creds går för övrigt till Nille som ställde upp med att låna mig de kläder jag bär på giget.

För övrigt är det nu fredag och jag sitter och dricker den enda dryck jag gjort mig förtjänt av: öl. Imorgon har vi en värdelös konsert med kören på Dieselverkstan för Röda korset men jag känner att jag hastigt kommer insjukna i magont, ryggbesvär och huvudvärk. Så kan det gå.

Kära blogg,

om du bara visste vad du gått miste om! Satt igårkväll lite förstrött och skrev blogg -- ett inlägg som för mig var väldigt viktigt. Det var naket och ärligt - djupt, filosofiskt, sentimentalt. När jag sedermera trycker på "spara" så dyker "logga in" rutan upp och hela inlägget försvinner plötsligt spårlöst. Vet att det aldrig kommer komma tillbaka, så jag försöker göra ett värdelöst försök att överträffa gårdagens mästerverk, trots insikten om att det inte kommer att gå.

 Att blogga är som att sitta hos en psykolog och tala om sina problem. Det känns bättre när man lättat på hjärtat, men om andra inte får ta del av det så försvinner själva syftet och effekten med författandet. Det är också skönt att senare gå tillbaka och läste vad man tänkte och kände just då. Det är också en tillfredsställande känsla att ha en frekvent hållning till sin blogg. Jag kan heller inte försöka skriva ett liknande inlägg som går i samma anda, för ikväll känner jag inte alls som igår. Igår var jag melankolisk och arg, idag är jag positiv och ser med tillförsikt på framtiden.

Vi ska ha konsert på torsdag. Fast inte pubkväll på Kulturama utan på Blue Moon Bar på BirgerJarls Gatan. Vi kommer att vara en del av ett event -- någon slags bikinitävling kommer att råda och lättklädda brudar från Sveriges bikiniteam kommer att närvara och visa upp sig. Samtidigt kommer glassigt folk glida omkring och dricka champagne, mingla osv. Jag kommer att framföra Unchain My Heart vilket känns pissigt med tanke på att andra klassen fått välja låtar själva. Men så länge det går bättre än förra gången så är jag nöjd. Jag ska få låna scen-kläder av bäste herr Nille som kommer att stå till tjänst med vit skjorta, svart slips och svarta byxor. Fyfan vad nice! Vad skulle jag göra utan dig?

 Vi ska dock få välja låtar själva nästa gång. Jag funderar massa på vilken jag ska välja. Det är oerhört svårt val! Goo Goo Dolls och annan härlig poppig rock ligger nära till hands. Lyssnade på "It's been awhile" med Staind idag när jag gick i snöslaket, och den passar mig faktiskt jävligt bra. På lördag är det faktiskt konsert igen, med kören. Vi ska sjunga på Dieselverkstan tror jag, stödkonsert för Röda Korset. Tuff vecka eh? Läste i mitt horoskop imorse att jag har fullt upp just nu och att det faller mig i smaken. Faktum är att det finns något oerhört njutningsfullt i att komma hem sent på kvällen från skolan och likt en urkramad trasa däcka i sängen. Att till skillnad från förr känna att jag fyller någon form av funktion och att jag får ägna mig åt det som jag älskar och brinner för. Har dock börjat inse mer och mer att jag skulle sökt Singer Songwriter också, den linjen hade passat mig bättre. Funderar på att söka den nästa höst istället för Yrkeslinjen, men har inte bestämt mig än.

Vissa människor förstår jag mig inte på. Men så har det alltid varit. Jag ska inte tänka för mycket på hur folk behandlar mig, för de är inte intressanta i mitt liv. Vad de gör angår inte mig. De enda som är värda att lägga ned tid på är de som förgyller mitt liv, och för det är jag dessa personer evigt tacksam. Älskar er!

Melanie, Jon, Nille -- Tack som fan!

Om ni bara visste, era vidriga svin.


You talk about me as if you understand my life
but the only thing you care about is if your bank account survives
I see you every day when I'm in town

and one day I will lose my mind
and come to hunt you down

Åhhh... Ja, det mycket välkomna och gemytliga höstlovet lider nu mot sitt obevekliga slut och det är inte utan att man fäller en liten subtil tår samtidigt som det känns skönt att börja sjunga i skolan igen. Många öl har inmundigats under den gångna veckan och nu väntar en längre nykter period och koncentration på studierna!

Igårkväll var jag och Melanie på ett nytt ställe på Fridhemsplan där man serverades en 50cl-öl för otroliga 27 kronor! Nu känner jag mig dock rätt sliten i kroppen och behöver ett par dagar för att kurera mig. Eventuellt kommer jag ikväll i sällskap med Nille bege mig mot Täby för att sjunga lite karaoke.

En stort intresse för Charles Manson har på sistone väckts, och vem skulle kunna undvika denne härligt psykotiska, geniala, intelligenta, totalt jävla galna människa?