Minnen från en svunnen tid

En av mina favoritkommentarer här på min blogg är från Daniel. Han skriver:

Hej Mikael, jag ser fyra saker framför mig: ära, berömmelse, och 10.000 skrikande pubertala flickor som sliter och drar i dig. Du brukar säga mig att du inte tror att det kommer ske riktigt, och ändå bli outsägligt arg på folk som säger till dig att inte DE tror att de kommer ske dig. Men jag *vet* att det kommer ske av 2 anledningar: 1) Universum (Gud) hatar mig, och eftersom det (han?) vill att jag ska lida så kommer han se till att göra folk omkring mig berömda ist för mig. Detta är den MEST STARKA KRAFT I UNIVERSUM Mikael... Anti-Daniel kraften. Och den vinner ALLTID. 2) Du är så charmerande hotfull o arg så som Mikael(!) Persbrendt + fina melodin... EOB!

Fick en chock här om natten, vakande av att det rann blod från mitt öra ner i sängen och jag var helt nerblodad. Piercingen verkar vara lite irriterad. Nu har det dock slutat blöda.




Gröne Jägarn, en bra plats att vara på ikväll. Jag älskar mitt liv... Sorry Torbjörn, I hate theory. I'm a star damnit!!!

Vi sjunger musikallåtar i skolan just nu. Mia säger att hon gillar tiden fram till sportlovet bäst eftersom vi inte behöver öva inför någon konsert då utan bara kan fokusera på ren undervisning och individuell utveckling. Jag har blivit tilldelad I Got Life från musikalen Hair som ligger mig rätt bra röstmässigt. För första gången i skolan tog jag mig ork och tid att spela in en lektion i röstteknik (eller åtminstone den del av lektionen som tillägnades mig allena) och efter att ha lyssnat på det går jag och grämer mig för att jag inte spelat in fler lektioner. Man kan ta in det läraren säger eftersom man kan höra det hur många gånger som helst och framför allt hör man sig själv sjunga och de misstag man gör. Detta ska jag från och med nu göra VARJE gång!

Idag efter skolan drog jag ner på söder till East Street och piercade örat igen eftersom jag tvingades ta ut förra då den blev infekterad. Det blödde utav bara helvete när han stack igenom nålen, men det kändes bara gött. Nu ska det bli min nya hobby att surfa runt på suspekta piercingsidor och leta efter lämpliga smycken att byta denna bleka stav. Och så tänker jag sätta dit en jävel i andra örat inom kort.



I går slingade för övrigt Melanie mitt hår och resultatet blev sämre än någonsin faktiskt. Det berodde dock inte på henne eftersom hon slingat mitt hår flera gånger tidigare med excellent resultat men eftersom jag nu köpt ett paket utan den där mössan som får mig att se ut som en jättebebis fick hon inte riktigt in rutinen. Idag köpte jag dock något slags mirakelschampoo från Matrix hos frisören som tydligen ska eliminera de glanslösa gula tonerna i håret och istället fördjupa den naturliga skönheten i mitt blonda hår. 189 hutlösa kronor skulle de ha för det och nu får vi verkligen hoppas att det fungerar.

Imorgon börjar jag 1300 pga utebliven vokalensemble och på onsdag är vi lediga. Micke och hans blogg förnekar inte att eventuell ölförtäring därav kan komma att bli aktuell någon gång under morgondagen.

Gårdagens utgång och det som hörde till blev sannerligen en lyckträff. Aftonen började med dunder och brak kring 19-tiden; jag och Melanie stod för maten och hade satt in kycklingen i ugnen så det var klart lagom till Jons ankomst. ICAs Tandoori-kyckling kan rekommenderas till alla som vill lyckas med maten. Till detta hade det kokats ris och Melanie hade ordnat med currysåsen som även den blev en smaksuccé. Jon visade sin stora uppskattning för maten (även om han smet från disken). Jag hade tidigare under eftermiddagen känt av en viss huvudvärk vilken dessvärre hade förvärrats under aftonen. Jon och Melanie övertalade mig dock att ta en Ipren trots stort alkoholintag och det var tur för det blev mycket bättre efter det.


Jag och Jon stod för underhållningen och gjorde förfesten hos mig till en kioskvältare.

Efter middagen, som jag tyvärr inte tog några bilder på, begav vi oss in till mig för att under gemytliga former förfesta med på Systembolaget införskaffad öl. Jag och Jon agerade lite av två trubadurer till Melanies stora förtjusning. Vi var oerhört samspelta och rev av den ena dängan efter den andra och erhöll muntra ovationer efter varje sång vi framfört. Vi drack öl och snackade i goda vänners lag och rätt vad det är smsar min klasskamrat Herman och frågar vad jag gör. Han påannonserar att han är ölsugen och vi bestämmer möte med honom på väg till placet för kvällen: Audiofon (eller "Landet" som restaurangen hette). Så här i efterhand var detta hur som helst en av de bättre förfester man vart med om och den går rakt in på plats 1 detta året. "Förfest" är ett så mysigt ord, jag ska börja frekventera det lite mer framöver.


Vi är här På väg, med stort P...

Runt 22 var vi hur som helst på väg och vi mötte upp Herman på hans tub på väg mot Fruängen. Han var i sedvanlig ordning på strålande humör och det smittade av sig på oss som kände oss alltmer bekväma i situationen. Väl framme, där för övrigt bara jag och Melanie blev uppmanade att blotta våra legitimationer, slog vi oss ned så fort vi funnit ett ledigt bord och beställde in öl (utom Jon som blev så glad för att han slapp betala inträde att han istället lastade loss en drink!). Aftonen fortsatte i samma kärleksfulla anda och med facit i hand är det utan tvekan den trevligaste utgången det här året! Ingenting slog fel, allting blev perfekt och så jävla roligt! Jag övertalade för övrigt Herman om att söka till Idol tillsammans i år, ha-ha. Han berättade även att han själv sökte för två år sedan men inte kom in.




På sista bilderna ser vi ett par brudar vi träffade vid tuben. De bjöd på cigg. På sista bilden står en gasmusikant och spelar och skriker.

Efter att vi hade skiljts åt gick jag och Melle av vid Gullmarsplan för att åtnjuta en oerhört god wok på Sleven (som det heter på stockholmska). Även den var otroligt god och kvällen hade fulländats. Idag är det eljest söndag och vi har precis åtnjutit en god frukost i form av två toasts, en youghurt, ett ägg, gurka samt ett zinkpiller. Senare ikväll väntar en härlig middag och vad som väntar efter det, vet ingen. Tack som fan till Herman & Jon som såg till att förgylla aftonen igår! Love ya!

Var på Metropol med tanten igår. Kom dit rätt sent och hann med att riva av en låt på deras karaoke, men i övrigt var det ett rätt slappt besök.


Bilder från gårdagen - ja, jag har köpt lite nya klädatteraljer.

Idag kommer Jon hit på middag, det bjuds på kyckling till sju-taget. Räkna med gastronomi utan dess like! Sedan blir det eventuellt ett besök på nåt indie-ställe som jon tipsat om; Audiofon. Öl kommer att inmundigas och därmed är kvällen räddad.

Gårdagen var en riktigt bra dag. Min lärare i interpretation och ensemblesång har under en längre tid skällt på mig för diverse olika saker, men igår fick jag emotta stora mängder positiv kritik från henne såväl som från klasskamrater. Det var oerhört förlösande, särskilt när majoriteten av oss alla fick negativ kritik medan jag (som för övrigt sjöng Summer of '69 denna lektion) fick pyramidalt med beröm och lovord.

Senare på kvällen hade flera av mina lärare konsert på Kulturamas scen. Det var grymt skoj att se lärare som Kitte och Mia uppträda som artister. Mia är en galet grym sångare. Samtidigt förtärdes en ansenlig mängd öl som såldes i cafeterian på Kulturama.


Mia ägde fett på konserten där hon bland annat gav mig en personlig hint under "Unchain my heart" vilket fick mig att le.



Senare begav vi oss ner mot krogen för mer alkoholinmundigande samt karaokesång.

Idag är det fredag.
Det är en bra dag. Sitter i skrivande stund och smuttar på en härlig Millennium. Vad vore vi alla utan öl?

Mitt självförtroende har stärkts något oerhört på sistone och efter torsdagens lektion då min sånginsats såväl som mitt yttre var föremål för omåttligt smicker kan jag inte annat än att bara luta mig tillbaka och känna så som jag borde: Jag är kung...

Trevlig helg!

Idag har jag vart i skolan och sedan åkte jag hem för att tvätta. Sedan promenerade vi upp till Solna centrum för införskaffande av Tra-la-la-chips samt dipp och cola. Även det nya bakispillret "Bakis" anskaffades. Det kompletterar min arsenal av bakis-produkter mycket bra och jag ämnar återkomma med information om dess effekt.



Gröne Jägarn igår, med Melle och Jon. Sällan har vi haft så rolit tillsammans. Flertalet karaokelåtar revs av mellan ölen, både från mig och Jon. Jag gjorde som vanligt succé med She will be loved, Staten och kapitalet med flera. Det påpekades från Jons håll vad jag utvecklats sedan jag började i skolan och jag erhöll många axelklappningar och ryggdunkningar för mina fantastiska tolkningar av låtarna. Södermalm forever...


Tra-la-la-chips.

Först och främst; lite fler bilder från konserten i lördags:


Vi ser på bilderna mig och tre klassförtrogna framföra "Dancin' in the street", jag sjunga mitt solonummer samt extranumret med hela klassen.

Igår begav jag och Melanie oss mot Östermalm igen där proletären och arbetarklasshjälten Jon huserar. Mat, denna dag i form av rumpstek och pommes med bearnaisesås, skulle förtäras i goda vänners lag. Vi hade tidigare vart på Lidl och inhandlat de nödvändiga ateraljerna för bespisningen på Lappis.

Det blev som alltid en mindre smaksensation trots att pommesen fick ett litet stänk av fisk som Jons korridorskamrater tidigare tillrett. De blev även mjuka och sladdriga tack vare Jon och Melanies envisa förkunnande att det inte spelar någon roll hur mycket pommes man häller i plåten (trots att motsatsen bevisats om och om igen flera gånger).


Både Jon och Melanie gjorde det de skulle vid spisen och deras samarbete vid diskjobbet medan jag satt och åt chips och drack cola var mönstergillt.

Efter att vi smörjt kråset och åtnjutit intressanta och gemytliga diskussioner begav vi oss iväg igen. Vi svängde förbi Gröne Jägarn, som på söndagar alltid har billig öl; 24 spänn ölen. Det blev en mycket angenäm fylla trots knappt med tid. Vi lyckades senare med konststycket att försöka oss på ett besök på City-krogen som vi trodde skulle ha öppet till tre vilket var helt fel och därav dessutom missa bussen med dryga 20 sekunder vilket ledde till att vi fick vänta i en halvtimme (och under den tiden mata det korrupta pissföretaget 7-Eleven med våra surt förvärvade slantar). När vi väl kom fram till mig kom jag på att min syster lånat mitt rum under helgen och att nyckeln ligger i brevlådan. Jag lyckades till sist banka på ett fönster så att en kinapuff kom och öppnade porten halv fyra på natten.
Bortser man från detta var det en mycket trevlig avrundning på en sjukt slitsam vecka.

Igår var det som vi alla vet konsert på Kulturama och begåvningarna i Afro 1B stod för underhållningen. Det blev en show av sällan skådat slag och trots att generalrepetitionen till viss del kantades av tabbar genomfördes föreställningen utan några som helst fadäser.

Vi möttes upp i skolan klockan tolv för genomgång och repetition samt ordninggörande av scenen. Kapellmästare Ann såväl som basisten Göran var på plats och nedräkningen hade börjat. Jenny såg till att MakeUp Store sponsrade oss så vi hade så mycket smink i logen att både jag och Herman blev sminkade och jag kände mig som värsta popstarn. Jag hade sovit lite halvkass under natten p g a nervositet inför morgondagen, så jag kände mig sliten men adrenalinet och spänningen gjorde att jag knappt kände av det. När klockan väl hade slagit 18.00 hade nervositeten kulminerat men när vi väl börjat sjunga släppte mycket av det.


På bilderna beskådar vi logen där brudar sminkar sig, Malou och Herman i dialog, Simona och Boel som repar sin låt samt Malous angenäma arsle.

Vårt tema "Kulturama Music Awards" gick hem och vår konferencier Malou gjorde sitt jobb på bästa möjliga sätt då hon sopade hem applåd efter applåd med det ena skämtet efter det andra. Efter konserten, som var uppdelad i två akter, begav jag och Melanie oss hem till henne för att lämna mina grejer innan vi styrde kosan mot Pärlan för förtäring av mat och två öl. Det kändes riktigt skönt att avsluta konserten på detta bästa sätt, efter veckor av sena kvällar och helgjobb. Därefter förflyttade vi oss till Alfredos där flertalet klasskamrater redan slutit upp och sänkte ett par Norrlands. Stämningen var sannerligen på topp och de bästa av klasspolarna var på det allra trevligaste av humör.


Här ser vi ingen mindre än mig själv framföra min sololåt samt duett med Jenny. Även slutnumret noteras på sista bilden.

Vi drog vidare. Hoppade på närmsta tvärbana som tog oss till Gullmars, som i sin tur tog oss in mot Stan (med det rituellt stora S:et). Där väntade Fasching, som kvällen till ära bjöd på live jazz&soul-musik. Anledningarna att inte gå in var dock kraftiga: astronomiskt inträde, öl för 50 spänn och en jävligt vidsträckt kö. Vi stod ett tag i den långa kön tills vi insåg att det vore bättre att dra någon annanstans. Vi fann City-krogen blott 200 meter därifrån, där ölen var billig, inträdet var billigt och kön var nonexistent. Vi ölade ner oss långt ner i skorna innan vi begav oss hemåt, och jag kände mig tillfreds och allmänt nöjd.


Diverse klasskamrater beses här, samt mig själv på Citykrogen senare under kvällen.

Mycket beröm åtnjöts efter konserten från andra elever och lärare och det proklamerades hur mycket jag utvecklats den här terminen. Jag njöt av vartenda ord, för jag vet att det är sant. Det var kul som fan, och nu väntar en Pub-kväll som lärarna kommer stå för på skolan på torsdag. Snart är det även dags för vår pub-kväll och senare ska låtar väljas till slutkonserten i maj som kommer slå allt.

Idag har jag tagit med mig kameran till skolan i syfte att ge er bloggläsare en inblick i min vardag. Det blev inte överdrivet talande bilder eftersom jag bara hade en lektion (songwriting), men jag publicerar dem ändå när jag gått igenom besväret att ta bilderna.

Imorgon är det konsert, och jag har en massa att göra. Imorgon ska syster låna min lägenhet så jag måste städa upp här och packa kläder och linser etc till imorgon då jag ska sova hos Melanie. Jag måste tvätta t-shirtar, göra matlåda, ladda kameran, skriva den här bloggen... Och så vidare. Så mycket åtagande, så lite tid.


På bilderna ser vi en tub, Johanna och lite av Herman samt en kafeteria.

Konfererade nyligen med min classmate Herman och laddade upp stämningen lite inför morgondagen. Vi, med två andra, har öppningsnumret och där är det mer än en eller två moves inövade. Det kommer bli rena dansfesten och det är inte utan att en smula nervositet gör inträde i mitt sinne.

På söndag kommer här finnas ett mindre reportage om hur det gick, illustrerat med bilder.

Önska mig lycka till!

Dålig uppdatering sista dagarna, orsaken heter skola. Jag är i skolan från morgon till kväll och ofta med extrarep när vi slutat våra schemalagda lektioner. Sedan ska man göra allt annat som nöden kräver: äta mat, duscha, fixa matlåda, skriva blogg, och så vidare. Det blir inte mycket tid över till fritid inte. Men jag älskar det ändå, jag har kommit in i det här livet till fullo nu och inga patetiska marionettdockor till lärare kan få min fokus ur balans, inte heller några barnsligt narcissistiska klasskamrater. Nu låter det som att min omgivning uteslutande består av en uppslutning idioter - då måste klargöras att så absolut inte är fallet. Faktum är att jag trivs riktigt bra i min omgivning just nu, bortsett vissa små och relativt betydelselösa existenser.

Efter kören idag, som för övrigt var roligare än vanligt, var jag med min nya favoritrådgivare tillika klasskamrat Jenny och köpte kläder. Hon fick mig att se ut som en sann stjärna i tajta svarta jeans, en sjukt snygg skjorta och slips - allt för konserten den 19:e. Tyvärr kunde inte morsan komma, hon skulle på en musikal istället. Det är lugnt, det var faktiskt jag som först sade till henne att inte komma och sedan ändrade mig när jag insåg vilken succéföreställning som kommer att äga rum. Nille skulle till Sundsvall tyvärr och Jon skall på tentafest om jag inte minns fel. Det känns lite halvkass, men vad fan. Melanies närvaro är god nog, och mer därtill. Hon kommer för övrigt bli den ärade fotografen som kommer att plåta bilder till den här bloggen när det är dags för konsert på lördag.

Jag ska inte bli långrandig, tiden är min vän men kan lätt bli min fiende om jag utnyttjar den på fel sätt. På lördag efter föreställningen ska jag tillåta mig själv att åtnjuta både en och två öl, efter denna intensiva period i skolan som pågått morgon som kväll, helg som vardag. Jag kommer vara helt stekt, och det ska bli så jävla gött. Och vår konsert kommer äga allt.

halvgud

Solen skiner över Stockholm idag. Alla negativa tankar, alla destruktiva föreställningar från igår känns som bortblåsta. Fan vad skönt....

Grattis säger vi för övrigt till Jon, som slutat snusa. Håll ut!


Den angenäma utsikten från Melanies fönster, på bilden Telia-tornet i eftermiddagssolen.

Natten till igår var hemsk. Somnade in utan problem vid 12, men vaknade vid 2-3 av att någon knackade i väggen. Det hela var fruktansvärt påfrestande och min önskan att somna in gjorde naturligtvis att vi var vakna till kl 6 och jag blev tvungen att stanna hemma från skolan. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, hela gårdagen var så fucked up att jag bara ville gråta. Melanie hjälpte mig dock att städa upp här framåt kvällen och det kändes bättre - somnade in utan problem och sov gott hela natten till idag!

Det är just nu fullt fokus på konserten den 19:e. Det kommer bli ett stjärnnummer utan dess like - med allt som hör till. Med anledning av min ofrivilliga frånvaro från skolan igår har jag idag ägnat tid åt att ta igen det jag missat och stämt av en del grejer. Vi har idag efter kören 3 timmar Scenframställning/Teater att igen, så jag slutar inte förrän framåt halv nio ikväll. Sedan börjar jag tidigt imorgon igen med en heldag från 0845 till 1915. Det är hårt, men det är mest för att jag är ovvan. När allt kommer omkring är det inte alls mycket att göra och även om det är långa dagar och stundtals hårda pass är det inget som jag inte klarar av.

Det är bara nu, fram till maj. Sen är det slut. I mars kommer jag att söka till Yrkeslinjen samt Singer/songwriter. Beroende på vilken/vilka av linjerna jag kommer in på ska jag fundera mig fram till vad som kommer passa mig bäst. Det slår mig för övrigt att det var ett tag sen man satt en kväll och bara spelade gitarr och sjöng för sig själv och lät kreativiteten flöda. Jag saknar det. Tror det kommer bli mer av den varan framöver.


Hade en gemytlig diskussion med Jon - den riktiga workingclass-hero'n - under lunchen, om livets råhet och oberäknelighet. Det är fan förjävligt hur naiv och trångsynt man är, egentligen. Hur många gånger har man inte tänkt att "om jag bara får det, bara jag får göra det, bara det händer - DÅ kommer jag uppnå total lycka och sinnesfrid".

Det är bara lögn och desinformation.
Och det är den blåögde, godtrogna fan som talar till en. Som människa är man aldrig nöjd, that's it. Jon har lärt sig att lycka inte är något att sträva efter och istället jagar han tillfällig tillfredsställelse. It's an interesting point.


Jag antar att jag lärt mig en del sen sist.

Det finns nu för tiden inga gränser för hur patetisk en människa kan bli utan att vara självmordsbenägen...

Prestationsångest. Osäkerhet. Attitydproblem. Förvirring. Det vimlar av det, överallt.

Idag började skolan igen. Jag gick upp typ 10 i söndags för att tvätta och sov inte mer än 3-4 timmar under natten. Helt fördärvad som jag var hela dagen var det lätt att somna in framåt midnatt, och jag sov ostört hela natten ända tills klockan ringde 08.30. Få gånger har jag vart så pigg och kry i kontrast till mina klasskamrater. Jag var uppklädd, hade matlåda med mig och kom i god tid till doktrincentrat medan de andra sömntutorna drällde in efter att vi börjat likt några andra lösdrivare. De lät som ett gäng knäckehäxor och jag som Ola själv. Jag var så tillfreds med mig.

Samtidigt som det var oerhört förlösande och angenämt att åter få höra och framföra fantastisk musik och sång och allt vad det för med sig att gå sånglinje på Kulturama, slog det mig att det fan också finns en del att göra. Preparationerna inför konserten den 19:e är minutiös och det med all rätt eftersom det denna gång kommer likna en musikal. Morsan bad att få komma, men av olika anledningar sa jag åt henne att inte göra det.

I övrigt är allt sig likt i skolan; personalen i receptionen och de anställda i cafeterian är mina närmsta vänner. Herman är i Miami och kommer inte förrän om drygt en vecka. Imorgon har vi extra instudering med Ann som kommer kompa oss på piano på konserten och slutar inte förrän framåt 19 och på onsdag ska vi på eftermiddagen ta igen förlorade teaterlektioner. På lördag har vi extra rep i skolan inför konserten.

Studying class hero...

Fan, alla summerar sina år. Jag vill också.


Just nu sitter jag och lyssnar på Seein' Red med Unwritten Law och funderar på vad faen jag inte valde att sjunga den låten nu senast i skolan för. Det är så jävla typiskt mig, att irritera mig på saker och vara bitter. Jag är så trött på att vara det. Något annat jag är trött på, är inte helt otippat, människor.

Samtidigt kan jag ibland känna en sådan stark saknad av vissa människor att jag bara vill skrika, alternativt bara lägga mig ner och gråta. Jag vet att jag tidigare varit inne på det här spåret, och då levde ni ändå tätt inpå mig. Ni alla såg det - ni förstod vad jag menade för ingen hade kunnat misstolka det, men ni brydde er inte för fem öre. Ni såg mig bara som någon tankspridd idiot som hade för mycket i hjärnan och tog mig inte på allvar någonstans. När jag nu är borta står ni alla som frågetecken och undrar vad fan som hände.



Äh, detta inlägg blev för känslodrypande.

Jag har ingen aning om vad jag vill säga. Jag sitter endast och tänker på något att tänka på så jag kan skriva ner något och bli klar med det här jävla inlägget. Fast det där skrev jag långt innan jag började skriva om det jag egentligen ville skriva om, så det är inte sant.

För mycket i huvudet just nu. För mycket tankar, för mycket minnen.

Jag är av en märklig sort ändå. Jag längtar ständigt härifrån, längtar ständigt bort.


And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very, very

Mad World

Mad world

Igår stod lammkött och pommes på menyn och som variation till det satte jag och Jon igång med en rejäl ranson spaghetti och köttfärssås.

Först begav vi oss till ICA Kvantum och förvärvade erforderliga varor såsom köttfärs, paprika, champinjoner med mera. Sedan satte vi helt enkelt igång med maten och man kan inte annat säga än att det åter blev en kioskvältare utan dess like.



Vi har därtill tittat lite på TV och haft givande och konstruktiva diskussioner om dittan och datten. Micke och hans blogg sänder sina vänligaste och mest ämabla hälsningar till Jon och hans blogg -- Du är kung!

I Filip Hammars värld betyder fredag råbiff - i min betyder det normalt öl och fylla men då ekonomin är knapp och strupen fuktad sedan igår, blev det en lugn afton ikväll.

Mötte upp Jon på Fridhemsplan där vi, efter att Jon anskaffat ett termins-SL-kort för 2600 spänn, begav oss mot vårt allas kära Lidl. Där anskaffades lammkött av finaste kvalitet samt pommes och bearnaisesås. Därtill införskaffade jag mig två chipspåsar à 300g till det sagolika priset 25 kronor. Lösviktsgodiset var därjämte så billigt att jag var tvungen att fotografera det! Övriga nödvändighetsartiklar såsom duschtvål och tvättmedel m.m  anskaffades även det till mycket förmånliga priser.

Efter dagens besök kallar Jon mig för öres-jägaren.



Vi begav oss mot Lappis där vi så smått satte igång att tillreda maten. Köttet såväl som såsen och pommesen blev i stort sett perfekt och ännu en smaksensation var ett faktum. Anrättningen åtnjöts till ett avsnitt av På spåret där fantastiska Filip och Fredrik var gäster. Efter detta åtnjöts flertalet gamla klassiska High Chaparall-avsnitt innan jag begav mig hemåt.

Imorgon väntar ännu en brakmiddag, denna gång hos mig. Mästerkockarna Jon och Micke ska åter visa vilka som är kungar i köket! På återseende!

Jag och Melanie är två fattiga riddare. Vi är det till den grad att vi imorse, efter en rejäl omgång på Dovas igår, tillagade en uppsättning av just denna svenska läckerhet. Vi var först hos Jon och lagade middag bestående av Kolbasz (finkorv) och delikatess-köttbullar med creme fraiche-prydd spaghetti. Efter det kollade vi lite på Cops och Simpsons medan Jon blev allt mer trött, där han låg i sängen. Han hade endast sovit två timmar, stackarn.

Sedan bar det av till Dovas som sagt och mellan 22 och 01 befann vi oss i fyllans behagliga sinnevärld.


Sedan slår det mig gång på gång att jag fan är galen.
Men det kan vi ta en annan gång.

Det nya året firades in på det mest torrlagda vis sedan flera år tillbaka. Inte en droppe alkohol förtärdes - däremot tacos, chips, godis och läsk inmundigades i stora mängder. Vi tittade sedan på fyrverkerierna på vuxet vis, och om morsan visste hur jag firade mitt nyår är jag säker på att hon skulle blivit stolt. Väl hemma från Örebro har jag märkt att vissa mer angenäma läsare av min blogg tyvärr missförstått mitt senaste inlägg och tolkat det som ett angrepp mot dem. Detta är dock helt felaktigt - det finns folk där hemma som jag alltid sett och alltid kommer att se som mycket goda vänner; däribland Niclas och Karin, Robban, Mange, Hedman, Nabbe, Christoffer m fl. Min bitterhet och ilska från och till är riktat åt helt andra håll och de är inga personer som förtjänar att nämnas på en ärofylld blogg som denna. Grundproblematiken står dock jag för, som författat ett kryptiskt och svårtolkat inlägg,  upplagt för missförstånd. Det sista jag vill är att fel människor ska ta skada eller ta åt sig av min stundtals hätska retorik.

Och säga vad man vill om Örebro, men faktum är att jag många gånger kan sakna delar av staden. Jag saknar närheten till allting. Jag saknar det självklara och naturgivna i staden; det finns tre systembolag, ett Filmstaden, ett Kvantum, ett Lidl, ett Rusta, två Willy's osv. MM-Baren och Pastabaren funkade ALLTID, och man insåg inte hur bra ölpriser de faktiskt erbjuder. Den reducerade valmöjligheten i staden gör också att allting upprätthåller en viss standard. Jag kan många gånger sakna detta i Stockholmsnattens oändliga vimmel, där valmöjligheterna är i det närmaste obegränsade. Därtill fanns på min tid en ständig närhet till kamratskap; en kamratskap som ibland kan göra mig i det närmaste tårögd. Jag tänker på alla gånger Hedman - gästfriheten och generositeten själv - bjudit över mig till honom på stora mängder öl och Screwdrivers under gemytliga samtal och diskussioner ända in på småtimmarna och hur jag sedan raglat hem lika packad som ett ägg klockan fem på morgonen. Jag tänker på när jag blivit misshandlad på krogen i Örebro och Nille, när jag mådde skit och knappt vågade gå ut, kom över med en ICA-kasse fullpackad med mat, snus och andra förnödenheter. Likaså när han sett till att jag blivit full trots att jag var lika fattig som en kyrkråtta. Det finns hur många tillfällen som helst som jag skulle vilja göra er alla uppmärksamma på och tillförsäkra er om att jag inte glömt det. Ni har fått mig att uppleva så många fina stunder.

Jag skulle gärna ha stannat på en längre vistelse nu senast, men tristessen och känslan av att inte ha särskilt mycket att göra i kombination med avsaknad av min flickvän i Stockholm valde jag att åka tidigt. Försök att på julaftonskvällen nå flera av ovan nämnda vapendragare figurerade utan resultat.

Jag blir lätt nostalgisk, och jag kan bli rörd till tårar över den medmänsklighet och godhjärtenhet många av mina forna vapendragare från Örebro visat. Ni ska veta att er godhet och hjälpsamhet inte är bortglömd, och aldrig skall bli!

Ni vet vilka ni är & vi ses snart - jag älskar er!