I'll be back again
Jag gillar mitt förra inlägg, det satt där det skulle. Nu försöker jag igen...
Mitt år i hufvudstaden lider mot sitt slut. Och vilket år, sedan! Många frågor jag tidigare ställt mig själv har nu kunnat besvaras; jag har insett och lärt mig så pass mycket att oavsett vad detta "egentligen" lett till spelar det ingen roll - min personliga utveckling och individuella framåtskrivande har vart skäl nog. Egentligen har det vart mer än ett skäl, en anledning, det har varit ett ofrånkomligt måste och ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna komma vidare i livet.
Så återvänder jag.
Så mycket säkrare, så mycket mer fokuserad, så mycket mer insiktsfull. Och hade jag inte tagit det här steget, hade jag inte vågat "hoppa", hade jag förmodligen bara grävt min grav än djupare.
Skolan och utbildningen hamnar i skymundan, även om det har varit mycket lärorikt. Under min tid i Stockholm har jag fått bekämpa horder av ondskefulla Kulturama-monster som kommit i min väg och trots stöd från Jon och framför allt från Melanie har det stundtals vart riktigt, riktigt, jobbigt. Även min psykolog Lena har haft sitt finger med i spelet och fått mig att tänka några extra gånger.
Jag känner mig lite som en ny människa, och jag antar att det också är vad som skett; jag har utvecklats, gått vidare, lämnat gamla trångsynta och naiva tankegångar bakom mig. Och det är denna människa som nu kommer att flytta tillbaka till den stad som betytt som mycket och som alltid kommer att betyda så mycket; Örebro. Som det ser ut nu kommer flytten äga rum den 1:a juli.
Vi ses snart.
Och föresten; publicerar lite bilder på gastronomisk mat vi lagat på sistone:
På lördagen stod tacos på menyn (se bild 1).
Igår var det dags för marinerad entrecote med rostad färskpotatis med rödvinssås och grönsaker (se bild 2).
Idag blev det stekt marinerad laxfilé med kokad nypotatis, serverat med grönsaker och hollandaisesås (se bild 3).
Mitt år i hufvudstaden lider mot sitt slut. Och vilket år, sedan! Många frågor jag tidigare ställt mig själv har nu kunnat besvaras; jag har insett och lärt mig så pass mycket att oavsett vad detta "egentligen" lett till spelar det ingen roll - min personliga utveckling och individuella framåtskrivande har vart skäl nog. Egentligen har det vart mer än ett skäl, en anledning, det har varit ett ofrånkomligt måste och ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna komma vidare i livet.
Så återvänder jag.
Så mycket säkrare, så mycket mer fokuserad, så mycket mer insiktsfull. Och hade jag inte tagit det här steget, hade jag inte vågat "hoppa", hade jag förmodligen bara grävt min grav än djupare.
Skolan och utbildningen hamnar i skymundan, även om det har varit mycket lärorikt. Under min tid i Stockholm har jag fått bekämpa horder av ondskefulla Kulturama-monster som kommit i min väg och trots stöd från Jon och framför allt från Melanie har det stundtals vart riktigt, riktigt, jobbigt. Även min psykolog Lena har haft sitt finger med i spelet och fått mig att tänka några extra gånger.
Jag känner mig lite som en ny människa, och jag antar att det också är vad som skett; jag har utvecklats, gått vidare, lämnat gamla trångsynta och naiva tankegångar bakom mig. Och det är denna människa som nu kommer att flytta tillbaka till den stad som betytt som mycket och som alltid kommer att betyda så mycket; Örebro. Som det ser ut nu kommer flytten äga rum den 1:a juli.
Vi ses snart.
Och föresten; publicerar lite bilder på gastronomisk mat vi lagat på sistone:
På lördagen stod tacos på menyn (se bild 1).
Igår var det dags för marinerad entrecote med rostad färskpotatis med rödvinssås och grönsaker (se bild 2).
Idag blev det stekt marinerad laxfilé med kokad nypotatis, serverat med grönsaker och hollandaisesås (se bild 3).
I'ts all over.
Det är över.
Och det är över, på samma sätt som det är början och starten på alltihop. Inte ens den längsta monolog eller välformulerade blogg kan göra mina känslor inför den situation jag nu ställs inför, rättvis. Efter ett år på Kulturama kan jag försäkra samtliga läsare om att jag utvecklats oerhört mycket - sångmässigt, men kanske mest på det personliga planet. Jag har verkligen fått perspektiv på saker. Och det verkar som om det var det detta som behövdes, för att jag skulle göra ett radikalt språng på min väg mot sinnesfrid eller åminstone någon form av trygghet.
Känslan är förlösande.
För till skillnad från andra så kallade kamrater från skolan så är slutet på läsåret för mig lika med en utpustning och en känsla av att "jag gjorde det!". Och det gjorde jag sannerligen. Jag klarade det och jag är jävligt stolt över mig själv för det.
Alla de fiender som en gång stod i min väg; alla de som förödmjukat och förlöjligat mig, kan inte längre göra mig något. De överklassprinsessor och wannabe-vuxna som kontaminerat och förpestat min tillvaro under detta år på Kulturama ter sig nu än mer små och meningslösa än när jag för första gången beskådade dem.
Och samtidigt som jag inser att allting är slut; samtidigt som jag pustar ut och ser allting klarna så reser sig en vrede inom mig, en vrede och ett innerligt hat som inte uppenbarat sig på mycket, mycket länge. Och så sant som denna blogg är publicerad, kungör jag min garanti för att dessa s.k. "människor" inte ska få gå genom livet obefläckade.
Jag hatar er.
Tack för det här året.
Och det är över, på samma sätt som det är början och starten på alltihop. Inte ens den längsta monolog eller välformulerade blogg kan göra mina känslor inför den situation jag nu ställs inför, rättvis. Efter ett år på Kulturama kan jag försäkra samtliga läsare om att jag utvecklats oerhört mycket - sångmässigt, men kanske mest på det personliga planet. Jag har verkligen fått perspektiv på saker. Och det verkar som om det var det detta som behövdes, för att jag skulle göra ett radikalt språng på min väg mot sinnesfrid eller åminstone någon form av trygghet.
Känslan är förlösande.
För till skillnad från andra så kallade kamrater från skolan så är slutet på läsåret för mig lika med en utpustning och en känsla av att "jag gjorde det!". Och det gjorde jag sannerligen. Jag klarade det och jag är jävligt stolt över mig själv för det.
Alla de fiender som en gång stod i min väg; alla de som förödmjukat och förlöjligat mig, kan inte längre göra mig något. De överklassprinsessor och wannabe-vuxna som kontaminerat och förpestat min tillvaro under detta år på Kulturama ter sig nu än mer små och meningslösa än när jag för första gången beskådade dem.
Och samtidigt som jag inser att allting är slut; samtidigt som jag pustar ut och ser allting klarna så reser sig en vrede inom mig, en vrede och ett innerligt hat som inte uppenbarat sig på mycket, mycket länge. Och så sant som denna blogg är publicerad, kungör jag min garanti för att dessa s.k. "människor" inte ska få gå genom livet obefläckade.
Jag hatar er.
Tack för det här året.
Brunhårig
Färgade håret för någon vecka sen. För er som inte sett (här glassandes i Tessinparken):
halvgud
- Fri, igen
halvgud
- Fri, igen
