Minnen från en svunnen tid

Igår var en seg bakisdag men efter att jag snabbt gjort mig iordning kunde jag bege mig iväg mot Lappis för en vårpromenad samt inmundigande av en tvårättersmiddag med min ständige vapendragare tillika filosofiske meningsfrände Jon.

Vi begav oss ner mot stranden nära Lappis och kunde där njuta av den välskapta utsikten mot de luxuösa miljonvillor på Djursholm som låg på andra sidan vattnet. Solen sken och det trevliga sällskapet gjorde att den ångest man tidigare känt med anledning av bakfylla och livets hänsynslöshet i övrigt, var som bortblåst. Vi tog en promenad längs sjön till någon form av båt-stad innan vi begav oss hem igen för att sätta igång med maten.


Vädret, som synes riktigt vackert, liksom Jon själv. Sista bilden påminner om filmen Waterworld.

Maten, ja! Överdådiga rumpstekar av finaste kvalitet åtnjöts tillsammans med krispig och välgjord klyftpotatis samt bearnaisesås. Efter detta spisades det glass med chokladsås som Jon ordnade och bjöd på. Efter denna pärs av extravagant mat, gott sällskap och vackert väder bestämde vi oss för att avnjuta ett avsnitt av High Chaparall, så som brukligt när vi ses. Denna gång blev det det andra avsnittet med Gary Busey från säsong 3. Fascinerande man det där och en perfekt avrundning på en soft dag.

Idag är tanken att jag ska fika med Malou nu någon gång på eftermiddan och därefter är schemat tomt. Öl kommer dock att anskaffas, var så säkra!

Trevlig helg.

I går bar det av till Gröne Jägarn då jag blivit uttagen till månadsfinalen i karaoken. Under lunchen hade jag gått till Solna centrum för att klippa mig och det blev också så - av alla fräscha brudar som där klippte folk lyckades jag få den stora "äran" att få bli klippt av enda risiga turken som där huserade. Jag blev högst missnöjd med hur han våldförde sig på mitt hår, och betart skulle han ha för det -- 210 hutlösa kronor.

Nåväl, först var jag och Jon på studentpub på socialhögskolan vid Sveplan och tog ett par öl med hans klass. Oerhört billig om ändock tämligen ljummen öl åtnjöts och när klockan började närma sig åtta begav vi oss till bussen som skulle föra oss mot Medis.

Väl på Gröne Jägarn slöt snart mina klasskompisar Herman och Johanna upp och stämningen var på topp även om Jon efter sitt karaokeframträdande fick en avslagenhets-chock av sällan skådat slag och gick helt sonika hem efter mitt framträdande.


Här ses först studentpuben där vi sitter med Jons klass inkl Zora som oväntat dök upp. Herman var som vanligt i toppform och Jons sång var bedårande vacker!

Mitt framträdande var ju för övrigt en orgasm för både ögon och öron och efter min totala publiksuccé med att riva av Lenny Kravitz' Are you gonna go my way? var applåderna och hysterin total. Lika stor var chocken och ilskan riktad mot juryn när det visade sig att jag inte gick vidare till årsfinalen.


Gästerna på Gröne Jägarn var i extas under mitt extravaganta framträdande och efter det var Jon till synes ytterst fadd till sinnet.

Även Johanna kände dock att det var dags att bege sig hemåt när klockan började klämta, men efter detta satt jag och Herman kvar och tog några öl till innan det var dags att bege sig hem.

Snart är det helg igen, och vi får hoppas på storslagna äventyr och sjusjungande tilldragelser. Den som lever får se.

Man kan utan att överdriva hävda att detta har vart en helg utan motsvarighet. Och upprinnelsen till denna dunderhelg är inte desto mindre upphetsande att förtälja; ty Hedman anslöt redan på fredagskvällen helt oväntat i och med en taxikörning från Örebro till Stockholm. Vi hällde i oss öl, och efter det slaggade han hos mig varefter vi tillsammans, helt impulsivt, tillsammans begav oss mot Örebro i hans taxikurir-bil. Det kändes gött, och efter att jag snackat med morsan i telefon kunde jag lugnt slå rot på Köpmangatan där morsan och farsan försåg mig med mat, logi och ekonomiska bidrag.


Hedman hade parkerat sin tjänstebil på söder, farligt nära gatan som är uppkallad efter ingen annan än mig själv.

Inför kvällen fanns stora planer på att tacka ja till inbjudan till Robbans inflyttningsfest på öster. Naturligtvis dök jag upp, och tur var väl det för där hade flertalet gamla klasskamrater och polare redan slutit upp och satt för att inmundiga alkoholhaltiga drycker under ytterst gemytliga omständigheter. Legender såsom Grampa, Juliet, Dogge, Dolle, Jocke, Benke, Mange, Niklas med flera var närvarande och jag var inte sen att föra långrandiga konversationer med samtliga. Stämningen på festen var utan tvekan fullständigt fenomenal och det är sällan man känt sig så välkommen som i detta gamla fantastiska gäng.


Atmosfären var överväldigande positiv och jag kände mig som utvald av Gud som fick vara med på en sån lyckad tillställning.


Vattenpipa röktes och oräkneliga kära återseenden upplevdes under denna fantastiska afton!


Gemenskapen och stämningen var på topp ända in på småtimmarna.

När kvällen började röra sig framåt midnatt kände jag dock att det var dags att röra sig vidare. Jag begav mig i riktning mot staden igen, med navigatorn inställd på MM-baren. På vägen dit, på Stortorget utanför Mitt Andra Hem, möter jag ingen mindre än dunderlegenden tillika forna sambon och vapendragaren Jimmy! En mindre chock infinner sig naturligtvis, även om den förmodligen tedde sig kraftigare för honom än för mig (vad fan -- han hade ju inte ens en aning om att jag var i stan!). Det var ett kärt återseende, inget annat kan förtäljas efter alla dessa månader och allt detta liv som flugit förbi; alla dessa öl vi delat och livserfarenheter vi kamratligt gemensamt utnyttjat. Vi skiljdes som goda vänner igen, och vi tog varandras nummer.


Rök är roligt att ta på kort på, och de många bilderna på Jimmy och min återförening är för evigt fastetsade på min hornhinna.

Jag begav mig vidare, och hamnade på MM-baren, och det var fan inte igår. Väl där började jag bli tämligen packad och efter att jag lyckats tappa en öl i golvet, vunnit 50 spänn på jack vegas och blivit uppraggad av någon risig brud bestämde jag mig för att det fan var dags att dra vidare. Det var fascinerande hur många som faktiskt kände igen mig och ropade mitt namn trots att det var över ett halvår sedan jag var där sist.


Bilderna visar en random bild från MM-baren den kvällen, min färd mot BK och hur jag överöstes av nostalgi när jag såg den gamla 14-bussen, som jag åkt så många gånger. Även menyn på BK blev uppenbarligen förevigad.

Jag drog till BK, och satte mig bredvid de två brudar som stod närmast mig i kön. De var ena riktiga bittra gammeltanter som fått för lite kuk; den ena babblade om att hon är musikrecensent på Meny och jag frågade om hon kände Fredrik Polback. Det gjorde hon, och jag tänker än idag att hon måste undrat hur FAN jag vet vem det är. Men den som aldrig frågar, får aldrig veta. Och den som aldrig vågar, får aldrig leva (vilket iofs är en annan sak).

Jag gick hur som helst därifrån och vandrade hem för att sova. Vaknade morgonen därpå tämligen bakis men ändock utvilad och kände att denna söndag hade något extra att bjuda på. Mor bjöd på lax och ris till middag vilket var obeskrivligt välsmakande och efter det mötte jag upp gamla jobbarkompisen Nabbe vid Klaras och vi styrde kosan mot MM-baren. Det var helt folktomt där -- ölen var dock lika billig som alltid och vi lät det gula guldet väl smaka innan Hedman så småningom dök upp och kunde bistå oss med sitt glamörsa sällskap samt vissa ekonomiska bidrag innan lönen (och csn-lånet) trädde in på kontot kl 00. Tids nog strömmade det dock in lite mer folk men vi alla insåg att om vi verkligen ville partaja var det Björnstugan som gällde.


MM... innan allt började (och innan batteriet på kameran tog slut).

Och sannerligen, där var det folk. Som alltid, på en söndag. Blev bjuden på lite öl och min berusningsgrad började nå oanade höjder. Det hela slutade med att jag tappade bort ALLA jag från början var där med, och jag stod på dansgolvet och åtnjöt helt oacceptabla och barnförbjudna aktiviteter med någon slinka som Nabbe jobbat ihop med. Vid det här laget hade dock dessvärre mitt batteri på mobilen tagit slut och jag kunde inte längre föreviga dessa magiska stunder.

Efter sisådär 12-13 öl började jag bege mig hemåt, i min ensamhet. Ringde nabbe på vägen hem och pratade en massa strunt. Vi bestämde oss för att käka på Shanghai dagen efter (d v s idag), och fyfan vad gott det var. Buffé med tandoori kyckling, ris, currysås, ännu mer kyckling och obegränsad tillgång till läsk! Fy fan vad gott det var. Jag var dock så oerhört bakis och dessutom inte särskilt hungrig eftersom jag nyligen gått upp, så jag kunde inte njuta av det till fullo. Men det gjorde inget. Det var värt det i alla fall.

Har under helgen tack vare mamma anskaffat mig en del nya kläder vilket känns jävligt bra. Har även insett att jag inte kan pissa på Örebro hela mitt liv, istället har jag förlikats med tanken att det är hemstaden i mitt hjärta och jag älskar alla de människor som berikat mitt liv under den tid jag permanent vistades i staden. Jag har haft så sjukt kul.

Robban, Hedman, Nabbe, Nille - tack som fan!

Och ja, jag orkar inte rabbla upp alla de fantastiska människor som gjort min tillvaro i Örebro till ett minne att bära på en lång tid framöver. Det var iaf sjukt skönt, och ni kan räkna med att se mer av mig i framtiden.

Ikväll har jag för övrigt, efter att ha tagit tåget hem, suttit med Jon och fört diverse djupa diskussioner om ditten och datten, druckit Jack Daniels och spelat gitarr och sjungit (ja, jag har vart lite lullig när jag skrivit detta). Det var riktigt nice och jag kan inte nog understryka vikten av att ha en vän som Jon till sitt förfogande och vad det betyder för mig som person och min vistelse i Stockholm. Älskar dig!


Det ser värre ut än vad det var. JD + gura = kärlek.

Och angående kärleksförhållanden...
Ja, kanske var det vägen dit som var det roliga.

Hedman kom spontant ner till Stockholm igår och vi tog ett par bärs. Idag har jag insett att det bästa jag kan göra av situationen är att följa med honom tillbaka till Örebro. Gud så glad mamma ska bli (om hon nu är hemma, hon svarar inte i telefonen).

Det är onekligen så att vissa människor vore extremt roligt att träffa. Vem som helst som läser denna blogg och vill träffa mig kan nå mig på 073-9192383.

Fan, jag är för gammal för att föräras med sådana här behagliga privilegier. Känns galet skönt och jag är värd det mer än någon annan. Morsan blev lite ledsen när jag meddelade att jag inte kommer att besöka Örebro någonting under lovet och därmed missar jag Robbans inflyttningsfest, men det är sådant man får ta.

Har vart en rätt tuff vecka men den avslutas på trevligast möjliga sätt; satt med Jenny på Spoon på söder och fikade. Dryga tre timmar satt vi och avhandlade flertalet intressanta samtalsområden, det ena ämnet mer intressant än det andra. I efterhand betraktar jag det som ett nästintill terapiliknande samtal och jag inser nu i efterhand att jag umgås alldeles för lite med vissa människor.

Nu blir det soft ett tag, vi får se vad som händer bara. Nu ska jag dricka öl...

Är lite trött på den här bloggen.

Varför vill jag att andra människor ska ta del av mitt liv egentligen? Jag vill inte det och dessutom tenderar jag jämt att vilja skriva saker som inte passar på en offentlig blogg. Viktiga saker. Saker som Schulman och hans gelikar inte begriper någonting av.

Ska börja prata med en psykolog...

Finns tydligen inga som helst gränser för hur patetisk en människa kan bli utan att vara självmordsbenägen. Och inte heller några som helst gränser för hur mycket skada man får åsamka en annan människa och ändå inte bli straffad för det.

Jag är så förbannad och trött på mig själv och hur jag fungerar. Och jag är så ledsen.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är hos mig, själv. Jag mår riktigt bra faktiskt, no matter what. Öl gör underverk och i skrivande stund vill jag bara sjunga och spela för hela världen.

Jag må vara ett svin, men jag är inte ett djävla svin.

Ja, vilken vecka det har vart.

Först in i studion och spela in i måndags vilket tog hela dagen, därefter pressad situation på ensemblen på tisdagen följt av onsdagens omfattande redovisning och röstanalys av Tommy Körberg samt dagens interpretationslektion där jag för tredje gången i rad fick förnimma den totala triumfens sötma i form av uteslutande beröm och lovord från lärare och klasskamrater. Och det skönaste med den kritiken är att jag vet att den är ärlig; jag har nämligen insett att lärare som bara är "sjysta" och trevliga inte får en att utvecklas. Ens eget framåtskridande stagnerar när man hamnar i en slags polare-relation med sin lärare och jag har hellre en lärare som är hård och ibland får en att må dåligt än en lärare som ständigt öser smicker över en, oavsett om det är bra eller inte. Det mest frapperande exemplet är ju gamla sångläraren i Örebro som oavlåtligt gav positiv kritik. Efteråt har jag insett att det bara var ord och ett enkelt sett för henne och hennes företag att tjäna pengar; för vem skulle inte vilja gå och sjunga och varje gång få höra att man är duktig? Men även om man sög fetballe så kunde hon ta i så hon sprack i sina utlåtanden om hur bra det var. Så agerar ingen bra sångpedagog och det skapar inga bra sångare utan endast förvirrade människor som faktiskt tror att de kan någonting när de i själva verket är totalt odugliga och aldrig ens borde börjat sjunga.

Därtill har hur som haver min låt skördat stor framgång från olika håll där kritiken stundtals varit våldsamt positiv. Av naturliga skäl förstås -- det är en instant hit och jag håller i skrivande stund på med nästkommande succémelodi.

Hörs snart igen. Var skapande och tokiga!

http://www.myspace.com/popmicke

Låten jag lade upp ligger "under bearbetning" och tydligen kan det ta upp till 48 timmar innan man kan lyssna på den. Och nu var det visst klart. Synd att myspace trycker ihop kvaliteten på låten så det knappt blir något kvar.

Hade redovisning om Tommy Körberg på talet idag, vi har fått i uppgift att göra en röstanalys på en sångare vi gillar. Körberg med sin breda, kraftfulla och mäktiga stämma stod sig bra i konkurrensen mot andra perversa sångare som florerade i mitt huvud. Det gick utmärkt, och på vägen hem efter lektionen, när solens strålar fick mitt blonda hår att glänsa och min sinnesstämning att bli alltmer behaglig samtidigt som jag lyssnade på min låt i hörlurar, kände jag hur jävla bra jag fan mår. Just då kändes det som att allt är möjligt och att alla drömmar kommer realiseras. Och jag längtar så efter sommaren...

Lång, arbetsam dag. Har vart hos Nille och spelat in nya låten idag. Är helt slut och nu vill jag bara gå och lägga mig. Ska länka till den nya låten senare, har planer på att skaffa ett sådant där Myspace-konto så fort jag begriper hur fan det fungerar.

Imorgon väntar ännu en dag i skolan, en seg tisdag i väntan på helgen. Ser dock fram emot scenframställningen och interpretationen.

Ni kommer höra mer av mig framöver, så stay in touch.

Another night like a million before...


Blev en sväng förbi Citykrogen igår, rätt sjyst ställe. Idag vetifan. Imorgon är det tvätt- och städdag och på måndag ska jag till Nille igen för att spela in mer musik. Denna gång blir det en klassiker från 2005 som blir pånyttfödd med ny text och nytt arrangemang.

Och en kväll som denna kommer man inte ifrån Örebro, och allt man lämnat bakom sig. Och det är inte utan att man saknar det, ty stan hade fan sina ljuspunkter. Och jag må vara en bitter whatever, jag erkänner - på gott och ont är jag långsint men jag är också realistisk. Precis som Du.

Ses på Idol '08, då?

Vi hade en musikalartist som gäst på Interpretationen idag som kommenterade våra respektive framträdanden tillsammans med almighty Mia. Fan, det kändes så sjukt gött att ge allt på lektionen - att vara totalt fokuserad och bara vräka på med allt jag har och därefter åtnjuta alla lovord och applåder från alla läger. Mia reagerade våldsamt och påtalade hur mycket jag utvecklats och hur orädd jag blivit sedan vi började förra terminen. Det blev en slags Aha-upplevelse för mig och jag tror inte jag kämpat så mycket med allt jag har under någon interpretationslektion; jag var helt svettig när jag var färdig.

Det var för övrigt överlag en mycket bra lektion; Emma började gråta p g a hon släppte lös sig själv och insåg vad hon hade att ge. Interpretation är utan tvekan det mest viktiga ämnet och på många sätt själva huvudämnet för hela utbildningen. Och om jag tidigare gått ner mig för att jag känt mig missuppfattad och trampad på för att jag är för lat osv, känner jag mig nu mer sugen och taggad än någonsin. Jag känner att jag varje gång jag tar tag i micken bjuder jag på en ny upplevelse - en upplevelse som ingen annan kan konkurrera om.

Snart är det dags att välja låtar inför den stora slutkonserten, och mina tankar är många. Hittils har funderingarna gått kring She will be loved men även kring Iris av Goo Goo Dolls och en del annat.

Jag dricker öl, för att fira dagens sensation. Jag gick för övrigt vidare till månadsfinalen i XirKaraoke på Gröne Jägarn i tisdags och ska därmed tävla mot 20 andra hungriga deltagare den 27:e februari. Jag kommer att äga allt. Ha-ha-ha-ha!

Igår lyckades Jon övertala mig och kanske framför allt Melanie att bege oss mot Lappkärsberget för att delta i de festligheter som där skulle äga rum framåt aftonen. Detta lät i våra öron alldeles utmärkt så efter att vi lagat till en gastronomisk måltid bestående av entrecote, pommes och bearnaisesås och sköljt ner anrättningen med en öl begav vi oss mot Djurgården. Väl framme var stämningen på topp och i Jons ytterst angenäma kök satt ett gäng människor från så väl Jons som Elinors bekantskapskrets. Jon beskrev senare detta som att han och Elinor är "spindeln i nätet" åsyftande deras sätt att frambringa nya bekantskaper bland människor från olika läger.


Atmosfären var frapperande positiv i köket hos Jon på Lappkärrsberget.

Efter att ett antal öl sänkts var stämningen om möjligt ännu bättre och vi begav oss vidare till ett annat kök på Lappis som var bara några meter bort från Jons port. Där trängdes mexikaner med italienare och iranier med svenskar osv - en riktig kulturell fest med andra ord och trots att jag vid 22-tiden påannonserade att vi kanske borde tänka på att bege oss vidare ner mot stan möttes jag blott av nejröster.


Öl efter öl inmundigades till våra sinnens stora glädje. Många intressanta diskussioner fördes även med de existenser som där uppenbarade sig.

Framåt tolv-taget bestämde vi dock oss för att bege oss ner mot stan. Efter många om och men samt funderingar kring Citykrogen, Kickis och Harry B James hamnade vi slut på förstnämnda. Här hade vi alla uppnått en tämligen konsiderabel alkoholgrad men det hindrade inte ölen från att slinka ner även där och många intressanta diskussioner fördes över en skål med pommes och bearnaisesås som Jons skolkamrat anskaffat. Här beklagade även Jon sig över att vi inte gått tidigare, trots min tydliga kungörelse tidigare under kvällen.


Alkoholgraden steg vilket märktes på bilderna. Kul som tusan hade vi i alla fall!

När så alkoholgraden nått sitt klimax kände vi att det kanske var dags att bege sig hemåt trots allt, åtminstone för två av oss. Jag och Melanie tackade för oss och tog tricken hem medan Jon och Zora begav sig till Patricia för ytterligare inmundigande och dansande. 04.49 fick jag sms från Jon där han klargjorde att han nu var hemma.


Idag är det förövrigt söndag och efter dagar av alkoholkonsumtion och fattiga bank-konton kan man inte bortse från att ångesten håller en i ett stadigt grepp. Jag har dock besökt Melanies gamla jobb och handlat grejer till middagen ikväll; kycklingfilé och ris med currysås. Kommer bli en gastronomisk upplevelse som vanligt och efter den har man förhoppningsivs kurage nog att samla kraft till veckan som komma skall. Nästnästa måndag ska jag för övrigt till Nille för att spela in en låt (har en mycket intressant idé!).

Största möjliga salut går ut till Jon för att han är den han är -- godheten själv och totalt fördomsfri; i övrigt raka motsatsen till andra intriganta idioter som bara väntar på att få sticka kniven i ryggen på en så fort de fått ens förtroende. TACK.

Det är obestridligen fredag igen. Var med Herman på Jägarn efter songwritingen idag och sänkte ett par bärs. Det var riktigt gött, och vi båda blev ordentligt runda om fötterna; ändå sitter jag här ett gäng timmar senare och har dragit i mig säkert 2-3 till Sofieisar. Det känns fint, för varje öl jag sänker känns det som att jag bidrar samhället med något. Var på Jägarn igår för övrigt, gjorde dundersuccé med låtar som Unchain my heart, Smells like Teen Spirit och Born to Run. Janne stod fullkomligt paralyserad i sin vaktutstyrsel och njöt av mitt fantastiska framträdande.

Jag är ölen själv.
Och nu bär det av på nya äventyr.

Vi ses.