Minnen från en svunnen tid

Jajamänsan!
Micke har höstlov igen, det första lovet sedan sportlovet 2004. Den gången hade jag tyvärr lov i Örebro och dessutom bodde jag hemma så som alla andra lov var det mest en pina. Och som alltid tvingades man ständigt stå ut med malandet om att man egentligen inte är värd det; att man ska studera, arbeta ute i trädgården och inte ligga och sova när man var ledig.

Otaliga människor har frågat om jag ska "hem" över höstlovet. "Hem" som hem till Örebro förstås. Det är lustigt det där - de andra som flyttat från random stad till Stockholm för att plugga på Kulturama berättar om hemlängtan, hur jobbigt det är att behöva sköta allt själv och hur de saknar sina kompisar där hemma.
Mitt hjärta tillhör dock inte längre Örebro för fem öre - bortser man från några få människor som växt upp som blommor ur smutsen (ni vet vilka ni är), har jag inget där att göra.

Mitt senaste besök fick mig verkligen att bli illamående. Det var förmodligen då jag kände att jag inte ville dit igen på ett bra jävla tag. Jag minns hur jag stod i det som skulle bli morsan och farsans nya lägenhet och tittade mig  omkring. Varje gång jag betraktade de halvfärdiga väggarna med sina blanka svarta lister förmörkades mitt sinne av hat mot alla som sagt en sak till mig när de egentligen menade något annat och mot alla som avsiktligt ljugit trots att de visste att sanningen snart nog skulle komma fram; mot alla vidriga jävla brudar som förpestat mitt liv och infekterat praktiskt taget varje liten medmänsklig partikel inom mig; mot alla som lyckats krypa obefläckade genom livet men som bakom sig lämnar spår av förräderi och svek att torka in. Örebro kryllar av falska människor som ständigt ler mot dig men som sticker kniven i ryggen på dig så fort du vänder dig om.

Och jag är så trött på dem.

Därav mitt nästintill chockartade reaktion på hur livet numer ter sig: man kan höra från en människa att han kommer att titta förbi senare, och senare faktiskt gör det! Faktumet att man nu kan lita på människor är för mig helt sjukt. Att de inte heller har en vek och värdelös personlighet som anpassar sig efter umgänge, att de är genuint trevliga och endast har välmenande avsikter -- ja, det är ju helt underbart! Jag trodde knappt de existerade.


Men, saker och ting blir bättre.

Nu ska jag göra något annat.

Ja, som vanligt.

En del har hänt sen sist.
Det kanske största genombrottet sedan jag flyttade till Sthlm: Konserten förra torsdagen genomfördes utan problem. Det var den första i sitt slag och det är faktiskt dags på torsdag för konsert igen -- denna gång på kvällen, med bandet. Jag framförde förra torsdagen "Hon är så söt när hon sover" ackompanjerat av piano (som alla andra också blev). Jag var inte nervös alls innan, men allt eftersom tiden fortskred och det närmade sig min tur blev jag helt oväntat nästan panikslagen. När jag väl steg upp på scen och började sjunga släppte dock allt och jag tyckte bara det var kul. Eventuellt kommer jag på torsdag att inmundiga en öl eller två innan konserten, på riktigt rockstar-manér. Jag återkommer hur som helst i det ärendet. Melanie ska för övrigt medverka då till min stora glädje och jag hoppas hon tar några bilder!

Måndag idag, extremt seg dag.
För lite sömn är orsaken. Om sexpacket som inmundigades kvällen innan inverkade på dagens kroppsliga mående får lämnas osagt och okänt. Dagen har dock, i skolan, där vi för övrigt har rep-vecka och schemat ser lite annorlunda ut med anledning av torsdagens kvällskonsert, vart tämligen meningsfull. Först och främst fick vi äntligen sisådär efter halva terminen, våra inloggningar till datorerna så vi kan sitta och surfa på tyska porrsidor och besöka Svinstian, Exet och så vidare, på rasterna. Därefter hade vi Text, vilket förde mina tankar tillbaka till Gymnasiet då vi hade ett ämne som hette just så. Då satt man alltid och skrev en massa grejer och jag inbillade mig (och alla andra också för den delen) att vi skulle skriva även på denna lektion. Så var dock inte fallet utan istället satte läraren på två olika låtar (varav en för övrigt var Kent - FF) varefter djupgående lyrikexeges uttrycktes. Vi diskuterade säkert var och en av låtarna 40-50 minuter var. Detta var mycket konstruktivt och applåderande - min sega och trötta själ fick sig en mental dusch då jag satt och läste textraderna om och om igen och samtidigt lyssnade till klasskamraternas smarta och ibland mindre intelligenta inlägg i debatten. Läraren i detta ämne lät för övrigt precis som Ronny & Ragge när han pratade vilket var ganska underhållande. En lätt förnimmelse av Golge Jacobsson i hans karaktär uppsnappades också.


Efter det skulle vi ha Branschkunskap men lektionen uteblev och istället satt vi och lyssnade på en amerikansk singer/songwriter som också var mycket divergerande och utvecklande för mig. Han pratade om hur lätt det egentligen är att skapa egen musik och att det bara handlar om att öppna upp sina sinnen och välkomna intrycken som skapar lyrik och musik. Vidare avhandlades något jag själv tidigare vart inne på, symbiosförhållandet mellan just lyrik och tonkonst.
Efteråt fick vi veta att vi ett erbjudande om att ha Branschkunskap ändå efter 20 minuter efter den lektionen. Det var jag dock inte så sugen på, utan stack till Melanie istället.


Mycket är jobbigt ibland. Ovisshet, ilska, rädsla, förvirring.

Jag har verkligen inte tid för sympati och jag har inte tid att hållta på och dalta med en massa idioter som lever sina liv på en 4-årings nivå och dessutom öst så mycket skit över mig att hälften vore skäl nog att aldrig mer prata med dem. Men vissa av dem hänger sig ändå kvar, likt en hundskit som fastnat under skon och lägger sig i och tror sig kunna vara en del av mitt liv nu.
Jag vill egentligen inte ens kommentera det, men jag har samtidigt ett närmast perverst behov av att få ventilera mitt inre i denna värdelösa blogg som jag tvivlar på om någon ens orkar läsa.

Men vafan. Time heals everything. Things go wrong, people change, shit happends...

The story prolongs
With each word my stomach start to turn

I have swallowed nails
so I can never say your name

Igår var det fredag och det betyder allt öl för mig. Jag och Melanie tog det lugnt, drack öl, spelade kort och jag blev utspökad till kvinna.
Om jag hade döpts till Mikaela hade jag sannolikt sett ut som jag gjorde igår när sminkningen var klar. Jag ämnar lägga upp bilder, men av någon anledning fungerar det ALDRIG att göra det från Melanies djävla dator.

Jaja, kvällen bjuder på finbesök från Östermalmska Lappis; ingen mindre än Jon Magnusson! Öl kommer att inmundigas, kort kommer med all sannolikhet att spelas till en viss grad, intressanta diskussioner kommer avlösa varandra etc innan vi låter impulsen styra oss vidare ikväll.

Allting Som Jag Vill Kan Jag Göra!

Enl den här smarta kalkylatorn ska jag bli 95 år! Mycket spännande, hoppas dödsorsaken stämmer. Smärta är vekhet som lämnar kroppen.

Jajamän.
Imorgon har vi vår första konsert i form av en lunchkonsert på Kulturamas' scen. Många har uttryckt stor nervositet inför detta och jag har vart helt oförstående. Jag vet inte om det har med mina oräkneliga karaoke-framträdanden på sistone men detta känns verkligen inte mer farligt än ett sådant. Enda skillnaden är väl att publiken består av lite mer sakkunnigt folk och att man inte är onykter. Jag tycker bara det ska bli roligt och är inte nervös alls. Kanske kommer bli imorgon, men det är inget jag tänker på direkt.

Och efter imorgon är det allt en fredag som nalkas; en fredag som troligen blir rätt soft. På lördagen siktar jag dock in mig på alkoholförtäring till någon grad. Det ska bli gött.

Mitt liv är ytterst angenämt just nu, det kan jag säga utan att ljuga för mig själv som andra människor, och jag tänker inte låta någon förändra detta. Jag lever fritt precis där jag alltid velat vara -- i rikets hjärta, starkare och fastare inåt än någonsin förut. Alla förföljelser mot mig, alla smädelser och allt förtal kan inte längre göra mig något.

Det har börjat.

De senaste veckorna har det blivit lite av en tradition att jag och Melanie fuktar struparna lite framåt veckoslutet, som en skön avrundning på en hård arbetssam vecka. Igår var inget undantag. Det var egentligen inte alls meningen, men vi lyckades inmundiga oerhörda mängder. Efter ett par oskyldiga öl på allas vår Gröne Jägare beslutar jag mig lite spontant för att sätta mig och spela lite på en av Jack Vegas-automaterna som finns där. Till min stora förvåning upptäcker jag att maskinen är laddad med 200 spänn. Jag informerar snabbt Melanie om läget och hon trycker på Utbetala-knappen varpå jag bekräftar det hela genom att trycka "ja". Vi går diskret och smidigt där ifrån igen, och tar ett par öl. Plötsligt kommer en kille utspringande från toaletten helt rasande; han gapar och skriker och går sedan till bartendern och pratar med honom. Vi blir rädda som fan och springer ut och röker. Sedan går vi in igen och sippar på lite mer öl men stämningen är då för hotfull för att vi ska kunna fortsätta kvällen på samma ställe vid denna tidpunkt. Detta sved ordentligt då Gröne Jägarn är unika med att ta 19:- ölen hela söndagen.

Men, vi stack vidare och vi drog till Tiffanys istället. Där konsumerades ytterligare ett antal öl innan vi, lagom glada i hågen, bestämde oss för att sticka tillbaka till Jägarn igen för att åtnjuta mer billig öl. Sagt och gjort, väl där pratar vi lite med nån snubbe från London och passar på att spela lite på Jack Vegas-maskinerna. Vi sätter in åtskilliga tjugo- och femtiolappar och vinner tamefan varje gång. Vi löser in alla mängder pengar tillsammans med de 200 lättintjänade kronorna; nöjda med kvällen hittils. Vi sveper någon öl till innan vi beger oss hemåt. Melanie blev som vanligt fullständigt redlös, somnade på golvet här hemma och upplevde dagen efter minnesluckor exempelvis vad som hände med hennes kamera som blivit totalt demolerad.

Nåväl.
Trevligt hade vi det iaf sannerligen, men det har också haft sitt pris. Har idag känt mig extremt bakfull och trött. Vart som en zombie i skolan. Trots att jag använt Revigör. Detta gör att min tidigare åsikt om att det är något att ha nu förändrats totalt till en helt diametral uppfattning: Det är skräp och bör inte användas av någon.


Hur som helst.

Det känns väldigt skönt att på ett såhär härligt distantierat och tydligt sätt kunna ventilera mina åsikter om vad fan jag vill. Det känns inte som att jag har den möjligheten i det verkliga livet. Tänk er t ex mig hålla en monolog som inbegriper all text jag hittils skrivit. Det händer ju bara inte. Jag kan inte koncentrera mig i verkligheten, bara när jag skriver. Eller när jag druckit lite öl.

Har insett en hel del saker på sistone.
Att jag har förärats med sällskap av oerhört godhjärtade och välmenande människor på sistone, t ex. Det bör kommas ihåg och jag påminner gärna mig själv om detta ofta. Annars blir man en sån där bortskämd liten snorunge som tar allting för givet. Jag är glad över vad jag har just nu och är inte rädd för att förlora något och skulle jag göra det är det något jag dealar med då.

I skolan har jag ingen vänskap med någon till någon större grad. Jag tror att jag uppfattas som lite av en ensamvarg, men jag känner mig verkligen inte så. Jag tror också att folk kan misstänka att jag undviker dem ibland. Och de må ha sin sanningshalt. Hade man frågat mig för 1-2 år sedan hade jag lätt förklarat detta med att det beror på att jag hatar dem. Idag är jag något mer nyanserad. Jag skulle snarare vilja formulera det som så att jag trivs i mitt eget sällskap och känner mig väldigt trygg med mig själv. Jag har inget behov av att få bekräftelse från andra, inget behov av att ventilera mina problem med andra, inget behov av att upprätthålla en fasad av att jag inte är ensam. För det är jag ofta. Jag sitter och läser min bok eller lyssnar på musik för mig själv. Marilyn Manson skriver i sin bok att människan är intelligent så länge den är ensam men så fort den hamnar bland andra och ett grupptryck kan skapas så blir den korkad. Jag kunde inte hålla med mer om det.

Har under helgen hunnit absorbera en rad mängder intryck från olika håll och jag har känt många olika känslor. Jag har umgåtts med vänner som fått mig att känna mig omtyckt och uppskattad; jag har skapat musik vilket skänkt mig stor glädje, jag har känt mig orättvist behandlad vilket gjort mig förbannad. Och så vidare.


Ibland blev jag bara så trött. På omvärlden, på mig själv. Trött på världen som ter sig ond och självisk och trött på mig själv som ibland ter sig alltför komplex och svår att förstå sig på. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag är som jag är och vissa saker pallar jag inte att prata om. Men min mest sårbara punkt är utan tvekan mitt förhållande till det som för mig symboliserar livet och mening med alltet; musik. Det är någonting som genomsyrat mina tankegångar så länge jag kan minnas och jag har skänkt det mer tid än något annat samtidigt som musiken skänkt mig mer glädje än något annat. Jag är exempelvis uppväxt med Per Gessle och hans musik, och när folk då baktalar honom och använder det som ett sätt att förminska och förolämpa mig genom att anamma en bild många har av honom som töntig och allmänt kass, så pissar man inte bara på hela min uppväxt (och framtid) utan även på det kanske vackraste fenomen människan någonsin skådat; tonkonsten och förmågan att skapa. Jag är så förbannat trött på människor som inte lyssnar på musik utan som bara söker någon slags odefinierbar känsla av att det är "coolt" att lyssna på just detta. De människor som rationaliserar bort musik bara för att just de tonerna skulle kunna skada den fasad man byggt upp av sig själv; rock-typen, soul-typen. Många är faktiskt de människor som gillar musik som av allmänheten betraktas som fjantig och därför inte vågar erkänna att man tycker att det är bra. Sådan är naturligtvis inte jag och har aldrig varit heller. Jag är ärlig och inte rädd för att av andra bli betraktad som en idiot. Faktum är att jag skulle se det som ganska smickrande. Jag bryr mig inte om allmänhetens åsikt. Jag hatar den stora själlösa massan.

Jag är så trött på att prata och diskutera musik med andra människor. Alla ska jämt veta så mycket om musik, om olika band och olika JÄVLA låtar som de tycker är så bra. Ytterst sällan i dylika diskussioner yppas några som helst intelligenta tankegångar. Folk tror säkert att jag är totalt ointresserad eftersom jag sällan deltar i diskussionerna men det är bara det att jag inte vill beblanda mig med människor som ligger på en så pass låg nivå.
För antingen lyssnar man på rock. Eller pop. Eller jazz/soul. Eller metal. Men väldigt sällan hör man någon säga att genre inte spelar roll, utan vad som är intressant är att göra en individuell bedömning på varje verk man hör, och därefter bilda sig en uppfattning. Men där går gränsen för de små lämlarna. Det måste ligga i tiden, det måste gå an, det måste vara rumsrent...

Och det går igen för allt. TV-program, t ex. När jag var yngre och dummare fördömde jag också alla de klassiska dokusåporna utan större betänksamhet. Vissa av dem fördömer jag iofs fortfarande; särskilt Big Brother och program som är uppenbart fördummande. Men jag såg också ner på klassikern Melodifestivalen, bara för att. Det såg töntigt ut. Och programledaren var ju likadan. Och musiken! Ja, musiken! Den var urkass!!! Jag hatar den! Liksom jag såg ner på Idol och Fame Factory som tog fram popstars. Det var helt enkelt sådant som av den stora dumma massan fördömdes, och gjorde man inte detsamma så skulle man snabbt förklaras som en dum idiot själv.

Med åren har jag dock lärt mig att se charmen i ett program som Idol. Hur kul är det inte att se vilken nivå som människor i större sammanhang ligger rent sångtekniskt osv? Jag som jobbar, studerar och praktiserar detta hela dagarna vore ju dum om jag inte tyckte det var intressant och lärorikt.

Detta årets Idol har jag dock missat totalt i stort sett och det är synd tycker jag. Av det jag har sett tycker jag dock att nivån var exceptionellt låg.

Jag föredrar dock alltid Simpsons, särskilt när det är ett avsnitt jag inte sett. Eller som nu: Boston Tea Party. Bättre än så blir det inte.

En mycket angenäm helg har avverkats till min sanna glädje. I fredags blev det en soft kväll som började på Västra Skogens härliga (dock något alkoholiserade) pizzeria. En pizza samt ett par kalla öl slank ner till min och Melanies välförtjänta magar. Därefter begav vi oss mot Universitetet till alltid lika angenäme Jon där flertalet folkisar samt chips likväl inmundigades till två klassiska avsnitt av Ett Herrans Liv. Tommy Körberg och Göran Persson gästade studion och det är två av mina favoriter i just Herrans Liv-serien.

Vi tackade sedan för oss och åkte hem och sov, föga berusade. Det kändes skönt eftersom jag dagen efter begav mig iväg i ottan med pendeltåget, destination Jakobsberg. Väl där möts jag av Nille varefter vi beger oss mot honom och hans residens och oerhört påkostade studio. Har länge drömt om att få spela in min musik hos honom och nu blev det äntligen verklighet! Hade egentligen tänkt att spela in något av alla mängder egen musik jag gjort och spelat in genom åren, men jag hade planerat lite dåligt innan så vi rev av en cover istället: Turn the Page med Bob Seger blev det. Vi satt oavbrutet i i runda slängar 5-6 timmar och spelade in och sen var den klar. Jag var helt slut.
Vi skulle efter det glida till någon skön pizzeria i Jakan men dom hade otroligt nog stängt kl 17 på en lördag så vi stack till Donken istället. Jag tryckte i mig ett Big Mac & C:O och det smakade fan helt okej.

Resultatet av musikskapandet HÄR.


Efter det begav jag mig åter till Jon där han hade laddat med öl som stod i kylen. Jag tog för mig av öl och passade även på att ta mig en dusch samt låna flertalet klädesplagg av honom. Såhär efteråt känner jag mig nästan lite sniken, men det var bara för att han inte skulle behöva vänta så länge. Jag åkte raka vägen från Jakan till Östermalm. Jon hade dock inget schampoo utan bara duschtvål. Detta kunde jag inte acceptera så jag stack över till hans granne och lånade lite. Hon kom sedan över med honungsrom och gitarr varpå hon hakade på ut till Gröne Jägarn och sjöng karaoke. Det var skoj som fan! Flertalet öl sänktes och jag sjöng Turn The Page i ren och självklar symbolik. Jag kände mig som en ren popstjärna.

Sedan mötte jag upp Melanie och vi åkte hem till mig och sov.

Idag är det en lite halvseg söndag, men det funkar. Känner att jag har en del grejer jag behöver ta tag i: t ex lära mig min låt utantill och fläckfritt till på torsdag då vi ska ha konsert i skolan. Ska försöka göra det idag eller i början på nästa vecka.


Jag har för övrigt fortfarande knappt begripit vad det är som har hänt. Men mitt liv har verkligen tagit en ny vändning. Att flytta till Stockholm är utan tvekan det bästa val jag någonsin gjort och om möjligt det bästa val jag kommer att göra någonsin. Ständigt bra människor omkring mig, jag får hålla på med musik hela tiden, skolan är skoj... Livet hade aldrig kunnat vara bättre.


Det har börjat.

Fortsättning på succén @ Gröne i tisdags. Melanies' fotoapparat i aktivt ingripande.

(Fil-uppladdningen fungerar inte just nu, håll ut!)


Ska för övrigt till jägarn nu. Be there or be gone!

Tisdagskvällen spenderades som bekant i goda vänners sällskap som nedan illustreras i bilder från Nilles eminenta digitalkamera.


Jag och Nille anlände kring 20-taget till Gröne Jägaren. Målet var berusning, umgänge samt karaoke-sång.


Nille var på ett strålande humör under kvällen.


Nille river av Bridge Over Troubled Waters till allas stora förvåning och förtjusning. Folk sliter och drar i honom som vildar och vill att han ska vara med i olika körer och sammanslutningar. Nästa dag går hans telefon varm från folk som berömmer hans röst samt ger honom länkar till obskyra hemsidor.



Liiike a briiiiidge...



Inget öga var torrt när jag framförde Turn The Page. Två töntar berömde mig och sa att jag hade bra röst. Jag kände mig föga smickrad.


Såhär glad blev jag när Melanie dök upp!


Bombastiska mängder öl hade inmundigats till min själs stora glädje.  Jag kallar detta leende öl-smajlet!


Jag och Nille dansar oss hela vägen hem.

Det kan för övrigt tilläggas att jag och Melanie hängde på Nille på pendeltåget och därefter irrade bort oss fullständigt i Solna.

Popsnöre tackar som ödmjukast för kvällen och ser mycket fram emot nästa möte med Nille, företrädesvis på Gröne igen alternativt Druvan i Jakobsberg. Rock on!

Åhh min Gud, varför har du övergivit mig?
För lite sömn och för stort alkoholintag igår har lett till att jag känt mig otroligt seg idag.

Tillåt mig först att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen som jag borde på sistone. Har helt enkelt inte orkat, plus att jag fått en mindre ångest av bloggen. Det är lätt hänt att det känns nödtvunget, måste ständigt påminna mig själv om att jag skriver blogg för att det är KUL inte för att jag "måste".


Träffade Nille igår efter skolan, det var gött som fan. Vi satt och jammade lite, drack vitt vin och njöt av vårt gitarrspel tillika skönsång. Sedan gled vi ner till söder och inmundigade ett par kalla öl samt tog över Karaoke-scenen. En brud blev så imponerad av Nille när han sjöng Bridge over Troubled Water att hon ville att han skulle vara med på någon slags kör eller liknande. Jag blev lite smått avundsjuk på hans ytterst tonsäkra och välbalanserade sång men tyckte samtidigt det var skoj. Sådant där händer jämt honom, haha. Vi tog ett gäng bilder som jag tänkte slänga upp här så fort Nille himself har skickat dom.


Melanie satt under tiden på Harry B James och dök senare upp på Jägarn och förgyllde tillvaron. Nille tog pendeltåget hem till Jakan vid halv ett-taget, och vi hakade på (man byter lätt till pendeln mot solna). Det visade sig dock vara ett snedsteg utan motsvarighet. Vi irrade omkring i Solna i säkert över en timme innan vi bestämde oss för att ta en taxi hem till mig. Taxi-chaffisen blåste oss fullständigt, men vi kom hem iaf.

Noterade imorse på Pressbyrån att det finns ett preparat kallat Revigör som ska hjälpa mot baksmälla. Det ska jag testa nästa gång. Även Berocca sägs ha liknande effekt. Perfekt om man ölar på vardagarna.


Skolan rockar på. Det är riktigt skoj faktiskt.
På torsdag ska vi ha våran första konsert och jag ska framföra en Bo Kaspers-låt som jag fan lärt mig att gilla. Det är på Kulturamas scen och alla som vill komma och kolla är välkomna!

Ska vila lite nu och sedan dra iväg till skolan och ha kör. Där sjunger vi en Madonna låt som är så fett bra... fast jag har glömt bort hur den går. Jo! "Last night I dreamt of San Pedroooo"... Fett bra.

Facebook.
Förmodligen det bästa som hänt mänskligheten sedan Lunarstorm. Jag har suttit säkert en timme och surfat omkring bland alla tusentals möjligheter som finns där. Hittat massa gamla rävar man inte sett på länge, forna skolkamrater och annat.

Scenframställningen var inställd idag, så hade hål på ett antal timmar. Dessvärre blev tristessen för mycket för mig, så jag åkte hem.. och här sitter jag, 12 minuter innan vi börjar. Fy på mig. Dock har jag också hunnit med att spela och sjunga en massa sedan jag kom hem, och av det har jag fått ut mer än jag någonsin skulle kunna få ut av Ensemblen!

Jag har på sistone funderat lite på vilken vändning denna blogg ska ta: hur pass öppenhjärtlig den ska vara, hur pass öppen den KAN vara när precis vem som helst kan gå in och läsa vad som står. Från början hade jag ju tänkt att vara så öppen och offentlig att till och med morsan själv skulle få gå in och läsa. Men jag får se, jag tror jag ska börja pudra det jag skriver lite i fortsättningen.

Det är grått, mörkt och dystert ute. Hösten har gjort inträde.
Och i samma stund som dunderhiten "Det enda jag vill" gör inträde i mina hörselgångar lägger sig en portion ågren återigen som ett täcke över min själ. Men det är så övergående. Det är så lätt...

Tvingas nog ta bort min helgon igen. Skenheliga idioter som lägger sig i sådant de inte borde lägga sig i blev droppen. Dessutom har jag på bara några få dagar blivit ett "riktigt känslokallt as" och sådana som mig "borde utrotas" tydligen. Ja, goda kålsupare finnas det gått om.

På återseende!

Åhhh...
Fyfan vad trött jag är.

Igår efter det sedvanliga besöket på Gröne Jägarn med Jon m.fl. tvättade jag stora mängder kläder. Det resulterade i att jag kom till skolan i skitiga kläder idag, och jag vet inte ens varför. Jag får skylla på att vissa tröjor inte torkat än. Jävla torkskåp...

Städat har jag också! Och satt upp lite skit på väggarna. En ghotisk minitavla med texten "God bless this home as much as possible", illustrerad med en livsfarlig demon till exempel. Ger mitt slitna studentrum en personlig och härlig prägel.

Skolan var rätt seg idag, även om det inte var så farligt lång dag. Lirade lite piano imorse och följde upp det med en bit värdelös och dyr mat i skolmatsalen samt en lektion i röstteknik. Det må ju låta väldigt bakåtsträvande men jag är inte överdrivet intresserad av hur det ser ut i min hals. Fast nu vet jag det ändå, och vad som händer i strupen när man sjunger.. fast jag inte ens ville.

Hm.
Nu ska jag koppla av lite, lira gura och skråla lite. Boston Tea Party ikväll för övrigt... inte missa.