Minnen från en svunnen tid

Det är över.
Och det är över, på samma sätt som det är början och starten på alltihop. Inte ens den längsta monolog eller välformulerade blogg kan göra mina känslor inför den situation jag nu ställs inför, rättvis. Efter ett år på Kulturama kan jag försäkra samtliga läsare om att jag utvecklats oerhört mycket - sångmässigt, men kanske mest på det personliga planet. Jag har verkligen fått perspektiv på saker. Och det verkar som om det var det detta som behövdes, för att jag skulle göra ett radikalt språng på min väg mot sinnesfrid eller åminstone någon form av trygghet.

Känslan är förlösande.
För till skillnad från andra så kallade kamrater från skolan så är slutet på läsåret för mig lika med en utpustning och en känsla av att "jag gjorde det!". Och det gjorde jag sannerligen. Jag klarade det och jag är jävligt stolt över mig själv för det.


Alla de fiender som en gång stod i min väg; alla de som förödmjukat och förlöjligat mig, kan inte längre göra mig något. De överklassprinsessor och wannabe-vuxna som kontaminerat och förpestat min tillvaro under detta år på Kulturama ter sig nu än mer små och meningslösa än när jag för första gången beskådade dem.

Och samtidigt som jag inser att allting är slut; samtidigt som jag pustar ut och ser allting klarna så reser sig en vrede inom mig, en vrede och ett innerligt hat som inte uppenbarat sig på mycket, mycket länge. Och så sant som denna blogg är publicerad, kungör jag min garanti för att dessa s.k. "människor" inte ska få gå genom livet obefläckade.

Jag hatar er.

Tack för det här året.