Minnen från en svunnen tid

Jag är tillbaka i Örebro!

Flyttade hit den 1:a juli och allting har känts riktigt bra sedan dess. Det finns tusen saker att säga, som vanligt, men jag känner nu att det är dags att fimpa den här bloggen och gå vidare. Nu blir alla små spioner ledsna och bittra och undrar var jag nu tänker författa mina sofistikerade tankar. Ja, den som lever får se.

P&K
/M

Jag gillar mitt förra inlägg, det satt där det skulle. Nu försöker jag igen...

Mitt år i hufvudstaden lider mot sitt slut. Och vilket år, sedan! Många frågor jag tidigare ställt mig själv har nu kunnat besvaras; jag har insett och lärt mig så pass mycket att oavsett vad detta "egentligen" lett till spelar det ingen roll - min personliga utveckling och individuella framåtskrivande har vart skäl nog. Egentligen har det vart mer än ett skäl, en anledning, det har varit ett ofrånkomligt måste och ett nödvändigt ont för att jag skulle kunna komma vidare i livet.


Så återvänder jag.
Så mycket säkrare, så mycket mer fokuserad, så mycket mer insiktsfull. Och hade jag inte tagit det här steget, hade jag inte vågat "hoppa", hade jag förmodligen bara grävt min grav än djupare.

Skolan och utbildningen hamnar i skymundan, även om det har varit mycket lärorikt. Under min tid i Stockholm har jag fått bekämpa horder av ondskefulla Kulturama-monster som kommit i min väg och trots stöd från Jon och framför allt från Melanie har det stundtals vart riktigt, riktigt, jobbigt. Även min psykolog Lena har haft sitt finger med i spelet och fått mig att tänka några extra gånger.

Jag känner mig lite som en ny människa, och jag antar att det också är vad som skett; jag har utvecklats, gått vidare, lämnat gamla trångsynta och naiva tankegångar bakom mig. Och det är denna människa som nu kommer att flytta tillbaka till den stad som betytt som mycket och som alltid kommer att betyda så mycket; Örebro. Som det ser ut nu kommer flytten äga rum den 1:a juli.

Vi ses snart.

Och föresten; publicerar lite bilder på gastronomisk mat vi lagat på sistone:




På lördagen stod tacos på menyn (se bild 1).
Igår var det dags för marinerad entrecote med rostad färskpotatis med rödvinssås och grönsaker (se bild 2).
Idag blev det stekt marinerad laxfilé med kokad nypotatis, serverat med grönsaker och hollandaisesås (se bild 3).

Det är över.
Och det är över, på samma sätt som det är början och starten på alltihop. Inte ens den längsta monolog eller välformulerade blogg kan göra mina känslor inför den situation jag nu ställs inför, rättvis. Efter ett år på Kulturama kan jag försäkra samtliga läsare om att jag utvecklats oerhört mycket - sångmässigt, men kanske mest på det personliga planet. Jag har verkligen fått perspektiv på saker. Och det verkar som om det var det detta som behövdes, för att jag skulle göra ett radikalt språng på min väg mot sinnesfrid eller åminstone någon form av trygghet.

Känslan är förlösande.
För till skillnad från andra så kallade kamrater från skolan så är slutet på läsåret för mig lika med en utpustning och en känsla av att "jag gjorde det!". Och det gjorde jag sannerligen. Jag klarade det och jag är jävligt stolt över mig själv för det.


Alla de fiender som en gång stod i min väg; alla de som förödmjukat och förlöjligat mig, kan inte längre göra mig något. De överklassprinsessor och wannabe-vuxna som kontaminerat och förpestat min tillvaro under detta år på Kulturama ter sig nu än mer små och meningslösa än när jag för första gången beskådade dem.

Och samtidigt som jag inser att allting är slut; samtidigt som jag pustar ut och ser allting klarna så reser sig en vrede inom mig, en vrede och ett innerligt hat som inte uppenbarat sig på mycket, mycket länge. Och så sant som denna blogg är publicerad, kungör jag min garanti för att dessa s.k. "människor" inte ska få gå genom livet obefläckade.

Jag hatar er.

Tack för det här året.

Färgade håret för någon vecka sen. För er som inte sett (här glassandes i Tessinparken):




halvgud
- Fri, igen

Ja, man kan knappt tro det men den 23:e maj 2007 lanserade jag denna blogg med dunder och brak och med en entusiasm och tillförsikt som senare skulle slå mig med en rak höger.
Från min lägenhet på väster i Örebro skriver jag: "Det [bloggen] kommer främst handla om min vistelse på Kulturama och min framtida karriär som popartist samt mitt liv i Storstan i övrigt. I augusti flyttar jag till Stockholm och den 27/8 har jag min första dag i skolan. Förhoppningarna är stora och jag kunde inte vara mer motiverad till att påbörja ett nytt kapitel, äntligen!"

Ja, idag kan man ju inte mer än att småle åt mitt positiva sinnelag och hoppfulla sinnesstämning. Jag hade sådana förväntningar! Och visst förändrades saker och ting över en natt, men till det bättre vet i fan. Däremot har jag lärt mig oerhört mycket av den här resan som jag tidigare nämnt, och just det har gjort detta så värt för framtiden. Jag har insett att världen kan vara bra mycket mer smutsig än vad jag hittils upplevt.

Desto bättre har jag lämnat Kulturama nu, och jag kommer inte tillbaka. Någonsin.

Och med en viss dålig smak i munnen efter kretiner och förrädare, fortsätter min jakt på lycka. Vad som händer härnäst, vet ingen...

"Nu jävlar", tänkte jag. Nu jävlar ska jag skriva ett blogghelvete! Och sannerligen;

Det är 21:a idag, andra dagen av konserten som visats igår och idag. Den håller förmodligen på i skrivande stund, men jag är inte där. Insjuknade i någon slags ondskefull sjukdom i fredags och har inte blivit tillräckligt frisk för att kunna delta. Dessutom har jag lyckats stuka foten.

Bittert, men det känns faktiskt inte så farligt. Jag ser det lite som ett konstverk av Gud; jag var sjuk allra första veckan och jag är sjuk allra sista veckan. Faktum är att jag är helt övertygad om att det finns en mening med allt som sker och jag tror att det finns något slags högre väsen som för mig framåt i livet och bestämmer vad som ska ske, när det ska ske och hur det ska ske. Hela tiden.

Men nog om det.
Skiten är över, en gång för alla. Tyvärr blev helhetsbilden av tiden på Kulturama tämligen negativ och detta har berott till stor del på fel personer på fel plats vid fel tidpunkt. Tragiskt även detta kan tyckas, men det finns något positivt i allt och det här har verkligen lärt mig en hel del om mig själv och om livets sanna hänsynslöshet. Jag har fått nya perspektiv på saker och ting, blivit något mindre inskränkt i mitt tänkande och satt fokus på lite annat än bara en sak. Med andra ord har jag blivit något mer skärpt i mitt sinne som narcissist.

Det är över.
Alla kränkningar och smädelser kan inte längre göra mig något. Jag är fri, och det gäller att se med tillförsikt och positivitet på alltet och framtiden, så att själen får frid och Gud manövrerar mig in på den rätta vägen, igen...

Lite svårt att greppa.
Men nu är hela skiten på väg att faktiskt ta slut. Känslorna inför alltet är så pass blandade att jag inte kan skilja på dem.
Den 20:e och 21:a kommer slutkonserten att hållas och därefter är det all over. Det känns helt sjukt.

Det vore en underdrift att säga att jag lärt mig något av det här. Jag har insett en hel del om mig själv och om livets brutalitet. Det finns så mycket attt säga om allt det här, men jag antar att det förhåller sig precis som en vän sa till mig; det gäller nu att bara förtränga känslorna och bli en Svensson.


Jag antar att det är så. Och på något sjukt sätt ser jag fram emot det.

 Allting kommer - allting går. Idag är en mindre bra dag. Alltmer trött har jag på sistone blivit på staden jag bor i, och alltmer saknar jag Örebro. Kommer förmodligen få svar från Kulturama denna vecka om jag kommer in på Yrkeslinjen eller inte, men även om jag blir antagen känns det i dagsläget som att jag tackar nej. Det är mycket med allt detta som jag helt enkelt inte pallar med.

På sistone har flertalet viktiga länkar i mitt liv åter hört av sig och jag har fått nöjet att åtnjuta deras sällskap, återigen. Detta i kombination med mina känslor för Stockholm och Kulturama, gör att en viss avsaknad av Örebro gör sig påmind...

Autumn comes, I've seen it before
Another town is not that fun anymore
I've been searching for those perfect answers
I need you more right now than ever

De har bytt låssystem här i mitt hus, vilket innebär att alla som bor här har tvingats gå upp i ottan för att hämta en jävla elektronisk låsbricka på bovärdskontoret för att kunna boka tvättid, komma in genom porten osv. Det har vart ett helvete. Dels för att bovärdskontoret har öppet fem dagar i veckan och fyra utav dessa dagar är det bara öppet under en timme, detta är mellan 8 och 9. Idag var absolut sista dagen att hämta ut skiten och självklart var jag där för att kvittera ut fanskapet.

Den förbannade tekniken håller på att ta över hela världen. Rätt vad det är blir det som i Terminator och människorna börjar kriga mot maskinerna de byggt och som fått eget liv...

Blogg, blogg, blogg. Tänker inte be om ursäkt för att ni inte fått åtnjuta ett inlägg på 16 dagar. Det är rätt åt er! Tycker personligen bloggen har förlorat sitt egentliga syfte om man ska ägna all vakna tid till den. Det är ju ett helvete! Var i Örebro i helgen och det var galet grymt som alltid på sistone. Är duktigt sliten just nu och vill bara sova ut och vakna pigg och inte bakfull.

Psykolog imorgon 14.00...

Igår var tanken att Herman skulle joina mig här i Solna på en trevlig trubadurkväll med öl och musik, men då Herman måste passa hundarna där hemma bestämde vi att jag istället skulle haka på honom till dundermetropolen Brottby norr om Stockholm. Jag visste att det låg lite avsides men att det endast fanns en ICA-butik och ett bibliotek och att man i övrigt var totalt avskärmad från världen utanför, hade jag väl inte riktigt räknat med.


Brottby, Sveriges mittpunkt.

Det blev en riktig brakafton med kött, pommes och bearnaisesås till middag följt av många intressanta diskussioner och dessutom spelades rikligt med gitarr och många fria sånger revs av i vår ytterst samspelta framställning. Efter ett par öl började Herman slafsa fram de riktigt tunga grejerna och bjöd på skotsk Whiskey direkt från faderns barvagn. Jag blev rätt full, men lyckades åtminstone ragla hem framåt nattkvisten.


Kött och pommes, slår aldrig fel. Liksom öl av märket KUNG och skotsk whiskey!

Ja, fyfan. Det får vi göra om.

Av 14 pers gav sig 2 till känna. Det får väl betecknas som bra.

Det är ett jävla läsande på bloggen just nu.

Härmed anbefalles att samtliga läsare ger sig till känna i kommentarsfältet!

Puss och kram.

Jag ska bli bra, jag lovar.
 Nu har förändringens vind svept över oss, och nu ska det en gång för alla bli bra.

Några bilder säger mer än en blogg.