Örebro i hjärtat
Det nya året firades in på det mest torrlagda vis sedan flera år tillbaka. Inte en droppe alkohol förtärdes - däremot tacos, chips, godis och läsk inmundigades i stora mängder. Vi tittade sedan på fyrverkerierna på vuxet vis, och om morsan visste hur jag firade mitt nyår är jag säker på att hon skulle blivit stolt. Väl hemma från Örebro har jag märkt att vissa mer angenäma läsare av min blogg tyvärr missförstått mitt senaste inlägg och tolkat det som ett angrepp mot dem. Detta är dock helt felaktigt - det finns folk där hemma som jag alltid sett och alltid kommer att se som mycket goda vänner; däribland Niclas och Karin, Robban, Mange, Hedman, Nabbe, Christoffer m fl. Min bitterhet och ilska från och till är riktat åt helt andra håll och de är inga personer som förtjänar att nämnas på en ärofylld blogg som denna. Grundproblematiken står dock jag för, som författat ett kryptiskt och svårtolkat inlägg, upplagt för missförstånd. Det sista jag vill är att fel människor ska ta skada eller ta åt sig av min stundtals hätska retorik.
Och säga vad man vill om Örebro, men faktum är att jag många gånger kan sakna delar av staden. Jag saknar närheten till allting. Jag saknar det självklara och naturgivna i staden; det finns tre systembolag, ett Filmstaden, ett Kvantum, ett Lidl, ett Rusta, två Willy's osv. MM-Baren och Pastabaren funkade ALLTID, och man insåg inte hur bra ölpriser de faktiskt erbjuder. Den reducerade valmöjligheten i staden gör också att allting upprätthåller en viss standard. Jag kan många gånger sakna detta i Stockholmsnattens oändliga vimmel, där valmöjligheterna är i det närmaste obegränsade. Därtill fanns på min tid en ständig närhet till kamratskap; en kamratskap som ibland kan göra mig i det närmaste tårögd. Jag tänker på alla gånger Hedman - gästfriheten och generositeten själv - bjudit över mig till honom på stora mängder öl och Screwdrivers under gemytliga samtal och diskussioner ända in på småtimmarna och hur jag sedan raglat hem lika packad som ett ägg klockan fem på morgonen. Jag tänker på när jag blivit misshandlad på krogen i Örebro och Nille, när jag mådde skit och knappt vågade gå ut, kom över med en ICA-kasse fullpackad med mat, snus och andra förnödenheter. Likaså när han sett till att jag blivit full trots att jag var lika fattig som en kyrkråtta. Det finns hur många tillfällen som helst som jag skulle vilja göra er alla uppmärksamma på och tillförsäkra er om att jag inte glömt det. Ni har fått mig att uppleva så många fina stunder.
Jag skulle gärna ha stannat på en längre vistelse nu senast, men tristessen och känslan av att inte ha särskilt mycket att göra i kombination med avsaknad av min flickvän i Stockholm valde jag att åka tidigt. Försök att på julaftonskvällen nå flera av ovan nämnda vapendragare figurerade utan resultat.
Jag blir lätt nostalgisk, och jag kan bli rörd till tårar över den medmänsklighet och godhjärtenhet många av mina forna vapendragare från Örebro visat. Ni ska veta att er godhet och hjälpsamhet inte är bortglömd, och aldrig skall bli!
Ni vet vilka ni är & vi ses snart - jag älskar er!
Och säga vad man vill om Örebro, men faktum är att jag många gånger kan sakna delar av staden. Jag saknar närheten till allting. Jag saknar det självklara och naturgivna i staden; det finns tre systembolag, ett Filmstaden, ett Kvantum, ett Lidl, ett Rusta, två Willy's osv. MM-Baren och Pastabaren funkade ALLTID, och man insåg inte hur bra ölpriser de faktiskt erbjuder. Den reducerade valmöjligheten i staden gör också att allting upprätthåller en viss standard. Jag kan många gånger sakna detta i Stockholmsnattens oändliga vimmel, där valmöjligheterna är i det närmaste obegränsade. Därtill fanns på min tid en ständig närhet till kamratskap; en kamratskap som ibland kan göra mig i det närmaste tårögd. Jag tänker på alla gånger Hedman - gästfriheten och generositeten själv - bjudit över mig till honom på stora mängder öl och Screwdrivers under gemytliga samtal och diskussioner ända in på småtimmarna och hur jag sedan raglat hem lika packad som ett ägg klockan fem på morgonen. Jag tänker på när jag blivit misshandlad på krogen i Örebro och Nille, när jag mådde skit och knappt vågade gå ut, kom över med en ICA-kasse fullpackad med mat, snus och andra förnödenheter. Likaså när han sett till att jag blivit full trots att jag var lika fattig som en kyrkråtta. Det finns hur många tillfällen som helst som jag skulle vilja göra er alla uppmärksamma på och tillförsäkra er om att jag inte glömt det. Ni har fått mig att uppleva så många fina stunder.
Jag skulle gärna ha stannat på en längre vistelse nu senast, men tristessen och känslan av att inte ha särskilt mycket att göra i kombination med avsaknad av min flickvän i Stockholm valde jag att åka tidigt. Försök att på julaftonskvällen nå flera av ovan nämnda vapendragare figurerade utan resultat.
Jag blir lätt nostalgisk, och jag kan bli rörd till tårar över den medmänsklighet och godhjärtenhet många av mina forna vapendragare från Örebro visat. Ni ska veta att er godhet och hjälpsamhet inte är bortglömd, och aldrig skall bli!
Ni vet vilka ni är & vi ses snart - jag älskar er!
Kommentarer
Trackback
