Minnen från en svunnen tid

De senaste veckorna har det blivit lite av en tradition att jag och Melanie fuktar struparna lite framåt veckoslutet, som en skön avrundning på en hård arbetssam vecka. Igår var inget undantag. Det var egentligen inte alls meningen, men vi lyckades inmundiga oerhörda mängder. Efter ett par oskyldiga öl på allas vår Gröne Jägare beslutar jag mig lite spontant för att sätta mig och spela lite på en av Jack Vegas-automaterna som finns där. Till min stora förvåning upptäcker jag att maskinen är laddad med 200 spänn. Jag informerar snabbt Melanie om läget och hon trycker på Utbetala-knappen varpå jag bekräftar det hela genom att trycka "ja". Vi går diskret och smidigt där ifrån igen, och tar ett par öl. Plötsligt kommer en kille utspringande från toaletten helt rasande; han gapar och skriker och går sedan till bartendern och pratar med honom. Vi blir rädda som fan och springer ut och röker. Sedan går vi in igen och sippar på lite mer öl men stämningen är då för hotfull för att vi ska kunna fortsätta kvällen på samma ställe vid denna tidpunkt. Detta sved ordentligt då Gröne Jägarn är unika med att ta 19:- ölen hela söndagen.

Men, vi stack vidare och vi drog till Tiffanys istället. Där konsumerades ytterligare ett antal öl innan vi, lagom glada i hågen, bestämde oss för att sticka tillbaka till Jägarn igen för att åtnjuta mer billig öl. Sagt och gjort, väl där pratar vi lite med nån snubbe från London och passar på att spela lite på Jack Vegas-maskinerna. Vi sätter in åtskilliga tjugo- och femtiolappar och vinner tamefan varje gång. Vi löser in alla mängder pengar tillsammans med de 200 lättintjänade kronorna; nöjda med kvällen hittils. Vi sveper någon öl till innan vi beger oss hemåt. Melanie blev som vanligt fullständigt redlös, somnade på golvet här hemma och upplevde dagen efter minnesluckor exempelvis vad som hände med hennes kamera som blivit totalt demolerad.

Nåväl.
Trevligt hade vi det iaf sannerligen, men det har också haft sitt pris. Har idag känt mig extremt bakfull och trött. Vart som en zombie i skolan. Trots att jag använt Revigör. Detta gör att min tidigare åsikt om att det är något att ha nu förändrats totalt till en helt diametral uppfattning: Det är skräp och bör inte användas av någon.


Hur som helst.

Det känns väldigt skönt att på ett såhär härligt distantierat och tydligt sätt kunna ventilera mina åsikter om vad fan jag vill. Det känns inte som att jag har den möjligheten i det verkliga livet. Tänk er t ex mig hålla en monolog som inbegriper all text jag hittils skrivit. Det händer ju bara inte. Jag kan inte koncentrera mig i verkligheten, bara när jag skriver. Eller när jag druckit lite öl.

Har insett en hel del saker på sistone.
Att jag har förärats med sällskap av oerhört godhjärtade och välmenande människor på sistone, t ex. Det bör kommas ihåg och jag påminner gärna mig själv om detta ofta. Annars blir man en sån där bortskämd liten snorunge som tar allting för givet. Jag är glad över vad jag har just nu och är inte rädd för att förlora något och skulle jag göra det är det något jag dealar med då.

I skolan har jag ingen vänskap med någon till någon större grad. Jag tror att jag uppfattas som lite av en ensamvarg, men jag känner mig verkligen inte så. Jag tror också att folk kan misstänka att jag undviker dem ibland. Och de må ha sin sanningshalt. Hade man frågat mig för 1-2 år sedan hade jag lätt förklarat detta med att det beror på att jag hatar dem. Idag är jag något mer nyanserad. Jag skulle snarare vilja formulera det som så att jag trivs i mitt eget sällskap och känner mig väldigt trygg med mig själv. Jag har inget behov av att få bekräftelse från andra, inget behov av att ventilera mina problem med andra, inget behov av att upprätthålla en fasad av att jag inte är ensam. För det är jag ofta. Jag sitter och läser min bok eller lyssnar på musik för mig själv. Marilyn Manson skriver i sin bok att människan är intelligent så länge den är ensam men så fort den hamnar bland andra och ett grupptryck kan skapas så blir den korkad. Jag kunde inte hålla med mer om det.

Har under helgen hunnit absorbera en rad mängder intryck från olika håll och jag har känt många olika känslor. Jag har umgåtts med vänner som fått mig att känna mig omtyckt och uppskattad; jag har skapat musik vilket skänkt mig stor glädje, jag har känt mig orättvist behandlad vilket gjort mig förbannad. Och så vidare.


Ibland blev jag bara så trött. På omvärlden, på mig själv. Trött på världen som ter sig ond och självisk och trött på mig själv som ibland ter sig alltför komplex och svår att förstå sig på. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag är som jag är och vissa saker pallar jag inte att prata om. Men min mest sårbara punkt är utan tvekan mitt förhållande till det som för mig symboliserar livet och mening med alltet; musik. Det är någonting som genomsyrat mina tankegångar så länge jag kan minnas och jag har skänkt det mer tid än något annat samtidigt som musiken skänkt mig mer glädje än något annat. Jag är exempelvis uppväxt med Per Gessle och hans musik, och när folk då baktalar honom och använder det som ett sätt att förminska och förolämpa mig genom att anamma en bild många har av honom som töntig och allmänt kass, så pissar man inte bara på hela min uppväxt (och framtid) utan även på det kanske vackraste fenomen människan någonsin skådat; tonkonsten och förmågan att skapa. Jag är så förbannat trött på människor som inte lyssnar på musik utan som bara söker någon slags odefinierbar känsla av att det är "coolt" att lyssna på just detta. De människor som rationaliserar bort musik bara för att just de tonerna skulle kunna skada den fasad man byggt upp av sig själv; rock-typen, soul-typen. Många är faktiskt de människor som gillar musik som av allmänheten betraktas som fjantig och därför inte vågar erkänna att man tycker att det är bra. Sådan är naturligtvis inte jag och har aldrig varit heller. Jag är ärlig och inte rädd för att av andra bli betraktad som en idiot. Faktum är att jag skulle se det som ganska smickrande. Jag bryr mig inte om allmänhetens åsikt. Jag hatar den stora själlösa massan.

Jag är så trött på att prata och diskutera musik med andra människor. Alla ska jämt veta så mycket om musik, om olika band och olika JÄVLA låtar som de tycker är så bra. Ytterst sällan i dylika diskussioner yppas några som helst intelligenta tankegångar. Folk tror säkert att jag är totalt ointresserad eftersom jag sällan deltar i diskussionerna men det är bara det att jag inte vill beblanda mig med människor som ligger på en så pass låg nivå.
För antingen lyssnar man på rock. Eller pop. Eller jazz/soul. Eller metal. Men väldigt sällan hör man någon säga att genre inte spelar roll, utan vad som är intressant är att göra en individuell bedömning på varje verk man hör, och därefter bilda sig en uppfattning. Men där går gränsen för de små lämlarna. Det måste ligga i tiden, det måste gå an, det måste vara rumsrent...

Och det går igen för allt. TV-program, t ex. När jag var yngre och dummare fördömde jag också alla de klassiska dokusåporna utan större betänksamhet. Vissa av dem fördömer jag iofs fortfarande; särskilt Big Brother och program som är uppenbart fördummande. Men jag såg också ner på klassikern Melodifestivalen, bara för att. Det såg töntigt ut. Och programledaren var ju likadan. Och musiken! Ja, musiken! Den var urkass!!! Jag hatar den! Liksom jag såg ner på Idol och Fame Factory som tog fram popstars. Det var helt enkelt sådant som av den stora dumma massan fördömdes, och gjorde man inte detsamma så skulle man snabbt förklaras som en dum idiot själv.

Med åren har jag dock lärt mig att se charmen i ett program som Idol. Hur kul är det inte att se vilken nivå som människor i större sammanhang ligger rent sångtekniskt osv? Jag som jobbar, studerar och praktiserar detta hela dagarna vore ju dum om jag inte tyckte det var intressant och lärorikt.

Detta årets Idol har jag dock missat totalt i stort sett och det är synd tycker jag. Av det jag har sett tycker jag dock att nivån var exceptionellt låg.

Jag föredrar dock alltid Simpsons, särskilt när det är ett avsnitt jag inte sett. Eller som nu: Boston Tea Party. Bättre än så blir det inte.