Minnen från en svunnen tid

Jaha jaha... *sippa lite uppsluppet på en kall Sofiero som blev över från i fredags*

Blogg igen! Beklagar, har verkligen velat skriva länge men bristen på bilder och tid har fått mig att vänta ända till denna naturligt melankoliska och bitterljuva söndag. En del har hänt sedan sist men inte något särskilt egentligen. Så långt som det är är så långt som det går och det blir till ett sår av timmar och år.

Det var klassfest igår, hos Boel. Jag gav blanka fan i det, tyckte hela idén sög. Dock var det minst sagt ett begränsat anhang som delade min åsikt, och jag var den enda som stannade hemma. Skyllde på att jag var sjuk, vilket till viss del också var sant. Faktum är att jag än är lite dåsig och ynklig. Jaja, vem bryr sig? Jag är säker på att jag hade mycket roligare än de där dagsländorna - titta bara på den här bilden:




Ja, jag säger då det!

Något mänskligt avfall har förstört lampan i ena hissen och nu vågar jag inte åka i den. Det är jobbigt, måste trycka iväg den när de kommer och vänta på den andra hissen.

I fredags bestämde oss jag och Melanie för att testa något nytt i krogväg. Vi drog till Metropol i Sumpan, vilket vi bittert fick ångra. Reklamen om en halv liter öl för 25:- var falsk, den kostade 44. Melanie köpte två, men någon stötte till henne så den ena gick sönder. Den ersattes inte heller, så det blev en öl för 88 spänn. Vi avvek tämligen omgående därifrån, varefter vi till slut hamnade på PapaGallos. Det kändes okey, av någon anledning kan man alltid lita på Papa.

Jag känner just nu att jag har väldigt dåligt flyt i texten och jag vet heller inte vad jag ska skriva. Jag känner enormt stor press på mig eftersom jag inte skrivit blogg på länge att verkligen göra braksuccé. Jag vetifan om jag skulle vilja kalla denna blogg det, men vi får se vart det barkar.

Sitter och lysnar på Bon Jovi samtidigt som tvätten tvättas just nu där nere. Jag har numer en sådan där IKEA-kasse för jag och Melanie var på IKEA i fredags. Vi anskaffade två glas och två te-koppar, ett knivset, en lampa samt ett skoställ. Lampan har dock endast inneburit problem hittils, varken jag eller Melanie begriper hur vi ska få den att fungera. Jon har dock lovat att komma och ordna upp det hela snarast.


Det barkar mot jul, och det med blandade känslor. Negativa sådana framkallas vid tanken på att tvingas bege sig mot Örebro igen men bortsett från det känns det helt okej.
Jag gillar julen och det har jag nog fan alltid gjort. Jag gillar maten och den känslosamma, medmänskliga atmosfären. Jag gillar att få träffa min syster igen och att få emotta gåvor från familjen. Det är gött, det.

Jag är förbannat trött på den moderne dårfinkens trendaktiga åsikter som pissar på julen. Julen är ju religös! Ja, oj vad religös den är. Det kan ju inte finnas en enda unge som har en aning om varför vi firar jul, och vad spelar det för roll? Det är ju en tradition, vilken som helst. Och därtill, vad skulle vara fel med att den är religös? Religion ligger också i skottsiktet i dagens dekadenta Sverige med dess än mer dekadenta invånare. En trendaktig fluga är vad det är -- detta hets mot julen och så länge folk inte med tydliga, tunga och genuina argument kan förklara varför de tycker som de gör är jag den första att tillåta mig själv att gapskratta.

Sen är det en annan sak att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och att det råder viss köp-hets av allehanda meningslösa materialistiska prylar som ingen behöver, men detta har inte heller med julen i sig att göra. Ingen tvingar någon att köpa någonting -- för mig skulle julen gärna betyda att man inte ger varandra någonting utan bara delar med sig av sin kärlek och värme. Gud skulle säkert bli jätteledsen om han såg ner på jorden och hur folk sprang omkring helt hysteriska, letandes efter den perfekta julklappen...

Jag slutar skolan den 19:e vilket fan inte är så långt från dags datum, faktum är att det ju imorgon blir nästa vecka. Den 22:a beger jag mig sedermera mot fosterbygden.

Jag har nu för övrigt bytt lösenord på min blogg igen, för att se hur många som hör av sig och undrar vad det är för nytt pass. Än så länge är det bara två personer som läser min blogg. Och det känns fint det!


Jag försöker tänka efter för att se om jag kommit underfund om något banbrytande på sistone -- om livet eller om mig själv. Jag kommer inte på något just nu men jag är också helt övertygad om att jag kommer vara av en annan uppfattning efter nästa öl.

Melanie skrev en gång att om hon inte skriver, så känns det inte som hon utvecklas (eller något sådant). Och jag kunde inte mer än att hålla med. Om jag inte skriver känner jag mig helt tom inombords och om jag inte gjorde detta skulle jag knappt veta vem jag själv är. Ibland när jag skriver och har bra flyt formulerar jag saker som jag knappt själv visste; mitt författande tar fram undermedvetna tankar inom mig. Och jag ser ofta de saker som jag skrivit som konstverk: jag kan ibland sitta och läsa (eller kunde, när jag fortfarande kunde tillgå dem) mina texter om och om igen och tänka för mig själv: genialt. Det fanns också en gång i tiden människor som inspirerade mig till att hela tiden förbättras, så jag behövde knappt kämpa något själv för att utvecklas.


Och vilka stunder i livet vore värda att leva för, om inte tillfällen som detta?
Impuls, spontanitet, snabba beslut och modet att våga kasta sig ut gör livet värt att leva! Jag menar inte att ett 80-årigt drogrus är att eftersträva, jag tror verkligen att man kan göra någonting större av sin existens. Vissa människor känner samma sak. Dom inbillar sig att man kommer leva för alltid. GUD kommer komma ner och rädda dom, dom har inte alls slösat bort sina liv. Fy fan vad patetiskt, verkligen att fly från sitt ansvar över det egna livet.

Nåväl!
Jag ska inte stjäla er tid mer än nödvändigt, men jag har så svårt att sluta skriva när jag inte har något som helst annat att göra. Sitter och lyssnar på supersångaren Ola, mycket Am F C G. :D

En polare skickade här om dagen ett litet pack med gamla låtar jag gjort, låtar som sedan länge legat långt bak i mitt huvud. Oförglömliga dunderhits som Back in the 80's, Matter of Time, min cover av Var ska vi sova inatt m fl. Det slår mig när jag så här 2-3 år senare avnjuter dem, att jag hade bra mycket sämre sångteknik på den tiden. Och inte konstigt är det heller, jag har aldrig brytt mig ett smack om sångteknik. Jag är den typiska personen som alltid ratat Fame factory och Idol just för att det liknar en jävla karaoke-tävling. Jag har verkligen sett mitt kall som något högre än det, ty jag kände att vilken idiot som helst kan lära sig sjunga grymt med rätt teknik. Och så är det ju faktiskt. Men min skapande kraft, min förmåga och gåva att bringa saker till existens är alltid det som jag sett ska leda mig framåt.
Dock måste man anpassa sig, och jag älskar att sjunga. Det är roligt, så jag tänker fortsätta med det och utveckla mitt artistiska sinne. Sedan får det bli som det blir...

Nåja, jag ska inte sno er tid mer.

Jag avslutar med en bild på evige pop-guden Jimmy Jansson.