Minnen från en svunnen tid

Ännu en dag på Kulturama avverkad, nämligen dag tre. Har vart en hel del sång och musik, tyvärr också en hel del dötid också vilket förvaltats på lite olika sätt. Jag och Herman lånade ett övningsrum och sjöng och lirade lite piano och gitarr. Hade också under dagen ett nytt ämne som heter "Tal", som var lite skoj. Där kommer det bli mycket prata inför grupp och bli av med massa nerver. Till nästa vecka ska vi stå och prata i högst 3 minuter, om vad vi vill. Måste komma på något att prata om..

Imorgon är det en riktigt jävla lång dag, torsdag. Börjar 0845 och slutar 1915. Mycket interpretation och ensemblesång på schemat.

Man är rätt slut efter skolan faktiskt, på många sätt. Och det är lustigt det där -- fast alla lektioner bara behandlar ämnen man gillar, så sitter man ändå och trånar och längtar efter att lektionen ska ta slut... och att dagen till slut ska vara och man får åka hem. Det är någonting nödtvunget över det där med skola -- man vet att man måste dit, man måste vara på lektionen, måste koncentrera sig... någon slags mekanik inom mig skriker att jag inte vill. Trots att jag ju egentligen vill, och ofta njuter av det vi gör på lektionerna.

Igår gästades jag av en mycket angenäm ung och talangfull herre vid namn Nille. Vi satt hos mig och jammade lite och kollade på Idol. Jag blev som väntat helt blåst av stolen av hans gitarrspel tillika sång och kände mig rent förärad och smickrad av hans besök och vilja att lira tillsammans. Vi syns snart igen, mannen!

I övrigt rullar väl allting på. Har väl på sista tiden slagits av en känsla att jag inte passar in riktigt och att jag kanske inte alltid av alla är världens mest omtyckta människa. Det låter jätteledsamt, men ibland blir jag bara så oerhört trött på människor. Trött på hur de alla på något sätt är av samma skrot och korn. Hur många gånger har man inte fått ta skit från människor som till en början vart trevliga och sedan helt plötsligt gör en totalvändning och ignorerar en? Jag är så trött på det, och jag tänker sluta anstränga mig för att folk ska tycka om mig. Jag är inte här för att få vänner för det har jag redan - och sådana vänner växer fan inte på träd. All jävla cred till er, ni vet vilka ni är. Jag älskar er och det är er jag lever för -- resten förtjänar inte ens att nämnas.

På återseende.