Minnen från en svunnen tid

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg och nu blir det äntligen av! Jag har på sistone insett charmen i att illustrera ens blogg med bilder. På så sätt blir texten mer levande och intressant att läsa. Och vad kunde jag bry mig mer om än att Ni människor som läser ska tycka det är intressant?

Jag har alltid haft ett oerhört behov av att få uttrycka mig i både text och musik och det är längtan efter den där underbara känslan efter att ha skapat någonting riktigt bra som driver mig. Jag tänker tillbaka till tiden då jag skapade mina första musik-moduler i början på 2000, inspirerad och upplärd av min dåvarande vän Johan. Det lät skit, men jag gav inte upp i första taget! Efter ett tag började det låta bättre och några år senare började jag göra lite sångpålägg. Det sög också pung i början, men blev bättre medan tiden gick. Jag har heller aldrig sett mig som någon sångare. Jag har mest vart låtskrivaren, kompositören, själva hjärnan bakom allt. Jag har dock alltid funnit någon slags tillfredsställelse i att sjunga även om det ofta låtit skit (minns att jag alltid vägrade sjunga i skolan när man gick i ettan). När jag sedermera började ta sånglektioner i Örebro kände jag att jag fan behöver öva upp mitt eget artistiska uttryck, sång osv. Och here I am, on the road again.

Jaja. Vem fan är intresserad av mitt bullshit anyway?

Var på Gröne i torsdags, ett av de mer lyckade besöken. Många underhållande karaokesångare och mycket trevligt folk. Ett oväntat och trevligt möte med Jon och hans anhang skedde efteråt nere i tunnelbanan.


En överförfriskad kärring framförde Staten och Kapitelet på bästa möjliga manér.


Jag och en göteborgare vi träffade på Gröne rockade fett när vi sjöng Let it Be.


Jon och hans vänner var på glatt humör. Slumpen gjorde det till ett oerhört trevligt påträffande.

Lördagen blev också oerhört lyckad. Den började på Pärlan med inmdundigande av Entrecote med pommes och bearniesås vilket sköljdes ner med öl, varefter vi styrde kosan hem mot Melanie igen där öl förtärdes och diskussioner avverkades. Därefter begav vi oss mot Tullkrogen där Nille spelade med sin polare Madde som för övrigt gått på Kulturama. Det lät som väntat oerhört bra och även jag fick passa på att entra scenen spontant - detta pga en brud som vi träffade på Gallos vid Medis tydligen jobbar på Tullkrogen. Tyvärr bleknade jag fullständigt i kontrast till deras dundershow.

Nille missade tyvärr senare sin pendel hem men erbjöds sovplats hos oss hemma hos Melanie vilket löste sig på bästa möjliga sätt. Jag har dock förträngt taxifärden hem.


Nille med kompani rockade fett.


Jag rockade tyvärr inte lika bra.

Dagen efter var det söndag och det blev Pärlan och öl då med som följdes upp med ett besök på Gröne.


Det var lite segt att komma igång på söndagen, men efter denna omgång var man i högform.

Och naturligtvis resulterar detta leverne, precis som förra månaden och månaden innan i en total ekonomisk krissituation. Man lär sig då aldrig.

Jag har denna vecka vart Kitchen-slave i köket och jag har lyckats med bedriften att lyfta ett finger för att göra köket till ett mer trivsamt utrymme. Jag har dock bärt ner några soppåsar. Emellertid tror jag att jag vart mer effektiv andra veckor då jag överhuvudtaget inte haft något ansvar. Detta har resulterat i att jag nu inte vågar mig ut i köket över huvud taget.

Och någonstans där finner jag mig själv, som vanligt. Observerande, analyserande. Bitter och tragisk. Vissa situationer är det bara jag som kan hamna i. Jag känner mig själv väldigt ofta väldigt trött på saker och ting. Framför allt på mig själv, kanske. För i samma sekund som jag tänker formulera någonting om vad jag är så förbannad och less på, så framträder ett självförakt som hindrar mig från att ens yttra mig. Jag hatar på vad sätt jag själv är som en jävla uppepande trasig radio som hakat upp sig. Jag förlikar mig så sällan med mina demoner. Jag önskar fler kände så, det hade kanske dämpat folks förbannade ointresanta struntprat om ditten och datten.

Jag känner att jag har en massa saker att uttrycka men som jag drar mig från att sätta på pränt för att jag inte vill att fel människor ska få ta del av det. Jag kan då konstatera att bloggen i mångt och mycket förlorat sitt syfte.

Har iaf motvilligt läst igenom Malins blogg på sistone. Förkrossande läsning samtidigt som den är patetisk och fylld med melodramiska känsloyttringar. Men hon hade mig verkligen ingenting gjort, och hon skulle aldrig göra heller. Hon var bara en positiv, glad men förtappad naiv själ som ville ha lite närhet precis som alla andra. Och jag var en lömsk och beräknande känslolös svart själ som var tvungen att skapa lite jävla balans i mitt miserabla olyckliga liv. Usch, hon tog verkligen illa vid sig. Hon blev förkrossad. Idag har hon dock kunnat gå vidare trots att vissa inlägg skrivna för dryga månaden sedan kungör att hon hatar mig. Och jag förstår henne. Hade jag vart henne hade jag hatat mig också. Skillnaden är att jag gav henne det bästa och lät henne ha det ett tag. Hon var naiv som trodde att någonting skulle kunna existera för evigt. Jag har aldrig fått ha det jag vill ha, jag har bara fått ha det i tanken men aldrig kunnat förvalta eller leva ut det.

För så är det, mina vänner. Allting kommer och går. Årstider såväl som människor. Och även om jag också gråtit över tider som vart och aldrig kommer igen så har jag lärt mig att inse och acceptera det: allting som är bra kommer att tas ifrån en.

Så ska allting falla.
Så ska varje möte också betyda ett avsked.

Suck...

And you know I see right through you
When the world gets in your way
What's the point in all this screamin'
You're not listening anyway